Katastrofdoktorn med fokus på resultat: “Allergisk mot ordet välgörenhet“

– Att det tagit sådana proportioner, att allt fallit på plats. Det är tack vare medarbetare, nätverk – men också mycket tajming, säger Johan von Schreeb.

Han är professor i global katastrofmedicin och leder Centrum för hälsokriser vid Karolinska institutet. Han har grundat svenska Läkare utan gränser och varit drivande bakom utvecklingen av Emergency Medical Teams – internationella insatsstyrkor som snabbt kan mobiliseras vid katastrofer. Hans erfarenhet spänner från uppdrag i Afghanistan och Rwanda till ebolautbrottet i Sierra Leone och explosionen i Beiruts hamn.

– Jag började på fältet. Jag är kirurg i botten och känner mig mer hemma där än som forskare. För mig är forskningen ett medel, inte ett mål – ett sätt att lösa problem, hitta nya synsätt och systematiskt pröva om något kan göras bättre.

Den kombinerade erfarenheten från klinik, fältarbete och forskning har, menar han, varit avgörande för trovärdigheten.

– Det går inte att sitta på Karolinska institutet framför en dator och prata katastrofer. Man måste förstå hur det känns att göra de svåra valen. Känna dofterna, möta blickarna, sy såren. Först då förstår man vad som fungerar – och vad som inte gör det. Enkelheten blir det centrala.

Just enkelheten återkommer han till flera gånger under intervjun. Sin avhandling ägnade han åt behovsbedömningar – hur hjälpinsatser kan förenklas och effektiviseras.

– Som forskare är det nästan inbyggt att man ska komplicera, men det är enkelheten som överlever katastrofer. Man måste gå tillbaka till grunden, skala bort det onödiga och använda sunt förnuft. Man får lite känslan av att sunt förnuft och omdöme håller på att bli en bristvara nu för tiden.

Han påpekar att hjälpinsatser alltför ofta fokuserar på att skicka utrustning, medan bristen på erfaren personal och samordning är större.

– Vi får lära oss milligram och milliliter, men i verkligheten handlar det om ton och kubikmeter. Vi får lära oss om en patient, men inte om samhället – hur vatten, sanitet och matförsörjning fungerar. Det är grunden för hälsa och sjukvård.

Ibland, säger han, kan den största insatsen handla om att prioritera bort det individuella till förmån för det kollektiva.

– På vissa platser kan det vara viktigare att gräva latriner som räddar 200 människor än att rädda en patient på operationsbordet. Det kan vara smärtsamt för en kirurg att behöva gräva latriner, men resultatet måste väga tyngre än intentionen. Därför har jag alltid varit lite allergisk mot ordet välgörenhet. Det sätter intentionerna i fokus, att göra väl, snarare än resultatet.

När han började forska fanns inte ämnet global katastrofmedicin på Karolinska institutet. I dag är det högaktuellt, inte minst med Sveriges Nato-inträde och det förändrade säkerhetsläget.

– Det är lite konstigt, men plötsligt är allt man lärt sig i Kongo, Rwanda eller Libanon relevant även i Sverige. Det tyder ju på att det egentligen bara handlar om resurser. När det minskar, och behoven ökar, då måste man ställa om vården och kunna förenkla, ransonera och prioritera för att ta hand om fler. Men då måste man veta vad som verkligen fungerar och vad som kan skala bort. Marginalnyttan måste skärskådas.

Johan von Schreeb beskriver inte sitt arbete som ett kall, utan som en drivkraft att använda yrket för något större.

– Jag bodde i Etiopien som barn och har alltid velat ha världen som arbetsplats. När jag upptäckte Läkare utan gränser kombinerade de allt jag längtade efter – äventyret, men också möjligheten att göra skillnad och en fransk attityd till hur världen kan förändras.