Passionerad pionjär
Efter 55 år på institutionen för biokemi i Uppsala har professor emeritus Stellan Hjertén fått den nya utmärkelsen Tiselius Award för sitt arbete inom nobelpristagaren Arne Tiselius område, separation substanser. Han är glad och stolt, men han behöver också forskningspengar. Pensionerade forskare diskrimineras, säger han.
Det är en ganska mörk bild han målar upp när vi raskt vandrar till cafeterian bland skaror av studenter. Deras kunskapsnivå sjunker år efter år, och det gäller i stort sett för hela Europa.
Stellan Hjertén citerar en professorskollega i Uppsala, Ulf Danielsson, som uttryckte det så här för några år sedan: "Antingen ändras systemet så att kvantitet aldrig kan tillåtas öka på bekostnad av kvalitet. ...Alternativet är att rakryggat erkänna att framtidens utbildning inte kommer att kunna hålla samma klass som forna tiders. Så enkelt är det."
Därtill är villkoren för landets emeriti, pensionerade professorer, ytterligt prekära. Stellan Hjertén har ett trångt litet arbetsrum och en liten laboratoriebänk men inga anslag att forska för. Och inga egna doktorander. Åldersdiskriminering, säger han, vilket han påtalat gång på gång för. Så enträget att han kanske ses som en grinig gammal gubbe bland anslagsgivare. Bitter är han dock inte, snarare full av arbetsglädje och upptäckariver. Han jobbar sina tolv timmar om dagen sex dagar i veckan. Kanske blir det några timmar någon söndag också.
The Svedberg separerade olika proteiner från varandra i de allt snabbare roterande centrifuger han byggde, där molekylvikten avgjorde hur djupt proteinerna sedimenterade. Arne Tiselius började separera biomolekyler elektriskt med elektrofores, där negativa joner vandrar mot anoden och positiva mot katoden. Detta i olika hastighet beroende på graden av deras laddning.
Med denna nobelprisbelönta metod kunde substanser endast separeras partiellt. Hjertén utvecklade därför en metod 1958, som tillåter fullständig separation av alla molekyler och virus och bakterier, i fria buffertar utan sedimentationshindrande tillsatser.
Denna metod använde han i samarbete med Torkel Wadström, professor i mikrobiologi, tillsammans med sin något senare nyutvecklade teknik, hydrofob interaktionskromatografi på neutrala bäddar, för att studera ytegenskaper hos bakterier. Denna forskning bidrog till att de kunde formulera en ny typ av antibakteriella och antivirala substanser liksom en kompress för infekterade sår som nu används på sjukhus världen över.
– I Teselius laboratorier hade vi en väldig frihet i valet av forskningsinriktning, pengar i överflöd, assistenter och en egen verkstad där vi byggde maskiner. Nu handlar det om att köpa kit och färdiga maskiner där man bara behöver trycka på en knapp. Det är farligt för kunskapen, för man behöver inte förstå ett dugg om vad som händer och varför. Vi behöver nya tekniker och kunskap om varje apparat vi använder, säger han.
Nästan utan pengar, labb och maskinverkstad är Stellan Hjertén hänvisad till papper och penna, och kanske är nöden som vanligt uppfinningarnas moder.
– När man blir äldre har man samlat erfarenhet och fått en djupare förståelse för teoretiska begrepp, något som betytt mycket för min utveckling som forskare, fortsätter Hjertén. Han har nyligen härlett två matematiska uttryck, som ingen tidigare lyckats med: En ekvation för beräkning av den elektroforetiska hastigheten och ett ekvationssystem för beräkning av vilken experimentell parameter som helst under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda.
Stellan Hjertén har också uppfunnit en ny metod för att syntetisera artificiella antikroppar mot intakta proteiner, virus och bakterier. Tekniken är så selektiv att den kan känna igen ytterst små strukturskillnader, vilket öppnar många potentiella tillämpningsområden. Och den här gången har han tagit några patent med privata pengar kring syntes av nya mediciner mot virus- och bakterieinfektioner. Kanske ett nytt antibiotikum.
