Säkerhetens väktare
Nya forskningsframsteg, en pandemi och tretton nya medlemsländer i EU. Efter snart ett decennium som chef för den europeiska läkemedelsmyndigheten EMA har Thomas Lönngren hunnit vara med om det mesta.
– Vi började förbereda vaccin för en pandemi redan 2004. Det har ju pratats mycket om att det kommer att hända förr eller senare, och scenariot var att det skulle bli något motsvarande spanska sjukan, berättar han.
Så när rapporterna om den nya influensan började strömma in var det bara att dra igång. Tiden från april fram tills september, då vaccinet var klart, var minst sagt hektisk.
– Men vi var faktiskt den enda myndigheten i världen som hade förberett oss så väl att vi snabbt kunde få ut ett vaccin på marknaden, berättar han.
Thomas Lönngren har chefat över EMA i nio år nu. Han är i grunden apotekare, jobbade före det på svenska Läkemedelsverket, senast som ställföreträdande generaldirektör, och tog 2001 steget över till den europeiska spelplanen när fransmannen Fernand Sauer bestämde sig för att dra sig tillbaka från den organisation som han byggt upp.
– Det har varit en fantastisk utveckling. Organisationen fyller 15 år i år och Sauer var med och byggde upp den från scratch. När jag övertog ansvaret 2001 var vi runt 150 personer som jobbade här, nu är vi 650, berättar han.
EMA står för European Medicines Agency, och fungerar som EU:s centrala läkemedelsverk. Uppgiften är att godkänna, utvärdera och kontrollera läkemedel och medicinska produkter – världens roligaste arbete, enligt Thomas Lönngren.
– Jag har alltid tyckt att det är kul att komma till jobbet. Det är få förunnat att få ha en sådan position – jag är faktiskt den enda i Europa – och jag får vara med och påverka historien, säger han.
Genom åren har myndighetens uppgifter ständigt utvecklats och utvidgats. 2001 kom en ny läkemedelslagstiftning, 2005 reviderades den, 2007 kom EU:s barnförordning och förra året kom ytterligare lagstiftning för avancerade läkemedel. Alla har inneburit ändrade förutsättningar och mer jobb för EMA, men det var egentligen 2004 som den största omvälvningen skedde, enligt Lönngren.
– Det var the big bang. Vi fick tio nya medlemsstater i EU och plötsligt var vi inte 15 runt bordet utan 25. Det krävde stora förändringar, konstaterar han.
– Men det har gått rätt bra, faktiskt.
Så särskilt många lugna stunder har det alltså inte blivit, men Thomas Lönngren känner aldrig någon längtan efter att få trycka på pausknappen.
– Nej för sjutton, då blir det ju tråkigt! Som person är jag ganska pragmatisk, jag är inte den som blir stressad. Jag tycker om ett lagom tempo, säger han.
Familjen bor i Barnes i västra London. För att undvika trafikkaoset när han korsar staden ringer Thomas Lönngrens väckarklocka 06.20 varje morgon. Ungefär tio minuter senare är han på väg, och en timme före alla andra är han på jobbet.
– Jag upptäckte redan för nio år sedan att det är perfekt tid för att gå till gymmet tvärs över gatan. Jag tränar varje dag, det har varit en bra livförsäkring, säger han.
En viktig del i att slippa stress är annars att hålla fingrarna borta från detaljstyrning och att lita på medarbetarna. Thomas Lönngren återkommer ständigt till sin entusiastiska och kunniga personal – handplockad från 27 olika EU-länder.
– Det är alltid ont om expertis och en organisation som vår måste ligga i forskningsfronten. Då är det positivt att ha 500 miljoner invånare att rekrytera från, säger han nöjt.
Lönngren tror att han har en ganska typiskt skandinavisk ledarstil. Det första han gjorde var att lägga bort titlarna.
– Alla kallar mig Thomas på jobbet, och det är extremt ovanligt här. Men det har man väldigt mycket tillbaka för sedan. Man måste kunna lita på folk, ge dem utrymme att växa, och också att göra fel ibland. Det är en sådan managementstil som funkar, säger han.
Enligt Lönngren är det inte nödvändigtvis svårare att vara chef i Europa än Sverige. Däremot är det annorlunda.
– I Sverige är det tuffare. Där måste du förtjäna respekten först. Här blir du direkt ansedd och respekterad som chef. Det är väldigt hierarkiskt ute i Europa. Fast inte på EMA, jag gillar inte det och har försökt bygga bort det i min egen organisation.
Efter att ha ägnat större delen av sitt liv åt läkemedelsfrågor har Thomas Lönngren sett forskningen göra enorma framsteg. Men det finns fortfarande massor kvar att ta itu med. Något av det viktigaste handlar om läkemedlens effekt och det faktum att det kommer så få nya. Många mediciner gör ingen nytta alls för tre av fyra patienter, och allt för många läkemedelskandidater som testas får gå i papperskorgen.
– Det är en enormt hög andel misslyckanden och där måste vi hitta sätt att på ett tidigt stadium ”döda” kandidater innan de hunnit ta så mycket resurser. Det leder ju till dyra läkemedel, vilket sätter ett enormt tryck på hälso- och sjukvården, säger han.
I grunden är det industrins ansvar, men Thomas Lönngren tror att EMA har en roll att spela.
– Vi måste gå in i ett tidigt stadium och se hur vi kan hjälpa till i det här, säger han.
En annan fråga, som har smugit sig på, är globaliseringen. Tidigare har EMA kunnat koncentrera sig på forskning, klinisk prövning och tillverkning i Europa. Nu sker flera av de momenten plötsligt i andra delar av världen som man inte har något klassiskt samarbete med. Under Thomas Lönngrens styre är de kontakterna på väg att tas upp.
– Bara 40 meter från mig sitter faktiskt permanent en representant för FDA, vår amerikanska motsvarighet, och ett par rum bort sitter en person från den japanska myndigheten. Det är så vi måste jobba, vi kommer snart att skicka en av våra till Washington för att representera oss där, berättar han.
I slutet av 2010 går hans kontrakt ut. Längre än två femårsperioder får chefen för EMA nämligen inte sitta, enligt EU-reglerna. Vad som händer efter det kan Thomas Lönngren inte svara på i dag. Eller så vill han inte.
– Vi får se vad jag ska hitta på. Men en sak är säker: jag räknar definitivt med ett antal yrkesverksamma år till. Det är inte dags att lägga av än.
