Protein match-maker
Professor Sophia Hober har fler järn i elden än de flesta. Hon är en av de mest framträdande forskarna i den viktiga kartläggningen av människans proteiner. Projektet går som tåget och förhoppningen är att resultaten ska rädda liv.
- Jag funderar ibland själv på hur jag hamnade där jag gjorde. Men min grundläggande egenskap är att jag är nyfiken och känner glädje i jobbet. Jag tänker inte på karriärvägar utan det är snarare mitt intresse som leder mig framåt, berättar hon.
Sophia Hober är professor i molekylär bioteknologi vid KTH i Stockholm och som director of protein science med och leder projektet the protein atlas där forskare kartläger kroppens alla proteiner. Om fyra år ska en preliminär karta vara färdig och i november i år har forskarna nått halvvägs. De första åren av projektet ansvarade hon för stor en del av det administrativa arbetet men hon saknade forskningen för mycket och nu leder en annan person det administrativa.
Kalendern är proppfull av möten och enda möjligheten till en intervju var över telefon en söndag eftermiddag. På en knastrig linje på väg hem från sommarstugan vid Hjälmaren förklarar hon att arbetsdagarna gärna får bestå av färre möten och mer tid till forskning. Det finns en god chans att projektet kan rädda liv genom att kunna para ihop ett protein med en specifik cancer. Därmed kan man förhoppningsvis i framtiden ge mer anpassad behandling.
- Man vill alltid tro att det man gör är viktigt. Det här projektet är viktigt för världen också, inte bara för oss, att förstå skillnaden mellan hudvävnad och hjärnvävnad och förstå vilka proteiner som finns var någonstans, säger hon.
Hon har hunnit med mycket sedan hon tog examen som civilingenjör i kemiteknik från KTH som 23-åring. i Idag, 22 år senare, sitter hon i KTH:s styrelse och har både forskningsberedningen och Vetenskapsrådet på sin meritlista. Hon sitter för tillfället inte med i någon beredningsgrupp i Vetenskapsrådet. Att försöka mota undan saker för att hinna med forskning är inte alltid lätt.
- Det gäller att försöka hålla rent så att man har tid med forskningen också. Man behöver tid för eftertanke och tid att fundera men det är lätt att tiden upptas av möten. Mina dagar är verkligen bara möten. Då kommer man inte på några briljanta idéer, säger hon.
Att tycka om sitt jobb är den största chansen till en hög lön eftersom du bryr dig om vad du gör. Man måste acceptera att man inte alltid kan ge 100 procent till allt samtidigt. Men så länge man brinner för något, vare sig det är jobbet, familjen eller något annat, tror proteinforskaren att man kommer lyckas.
- Hemligheten är att man inte hinner med och att sen försöka förhålla sig till det. Man hinner mycket när man gör roliga saker. Det blir värre om arbetet är tråkigt men kräver engagemang ändå. Man måste försöka hålla på med det man vill, säger hon.
Frågor om hur det är att vara kvinna i hennes yrke är vanligare utomlands än hemma. Att vara kvinna i ett mansdominerat yrke kan leda till att man tar på sig för många uppdrag som erbjuds i jämlikhetens namn. Sophia Hober försöker sålla och inte acceptera alla erbjudanden som kommer.
- Jag är på en teknisk högskola och det är inte så vanligt med kvinnor. Man får en hel del hedersuppdrag för att det ska vara jämlikt och ibland tackar man ja för att fast man inte har tid. Jag försöker ställa frågan om det är för att jag är kvinna eller för att jag är kompetent jag får erbjudandena, säger hon och lägger till att det behövs åtgärder underifrån för att få in fler kvinnor.
Vad är du mest stolt över i din karriär?
Det är finns mycket jag är stolt över som man kanske inte förstår när man tittar utifrån. Och sen när man presenterar resultaten förklarar man inte hur besvärligt det kanske var längs med vägen. Det kan handla om bland annat personalhantering. Sådana saker är jag stolt över, säger hon.
Man kan säga att Sophia Hober kan korridorerna på KTH efter att ha gått från studier till professor på samma adress i Stockholm. På frågan om hon kommer stanna i Sverige är hon försiktig i sitt svar.
- Nu har jag det jättebra där jag är. Jag har turen och lyckan att det har kommit nya isflak jag har kunnat hoppa mellan. Trots att jag haft samma jobbadress flera år har det varit en variation i arbetet och vilka jag jobbar med. Det hoppas jag kommer fortsätta. Sen om det blir i Sverige eller utomlands vill jag inte svara på, jag vill inte måla in mig i ett hörn, säger hon.
Var hon ser sig om fem år har hon funderat på flera gånger, men utan ett självklart svar. Hon vill hellre lyfta fram det som är bra just nu.
- Just nu har jag en fantastiskt bra blandning av forskning, strategiskt arbete och personarbete. Det jag får kämpa mest för att behålla är tiden för forskning.
