Därför behövs fler storbolag
Vi behöver flera stora bolag i Sverige inom life science-sektorn.
Sverige har fyra bolag klassade som large cap, det vill säga med ett börsvärde som överstiger en miljard euro, noterade på Nasdaq OMX i Stockholm inom life science-sektorn. Astrazeneca är ett av dem, med huvudkontor i London och större delen av forskning, utveckling och ägande utanför Sverige. Vidare har vi endast sex bolag som är klassade som mid cap, med ett marknadsvärde mellan 150 miljoner euro och en miljard euro. Mid cap-bolagen är alla spännande bolag med intressanta forskningsportföljer men inget av dem har än så länge en försäljning som täcker kostnaderna. De ses som högriskbolag och är i stort fortfarande beroende av att aktieägarna skjuter till mer kapital. Frågan är hur vi får dessa att bli större och stabila globala bolag, och var byggs dessa bolag bäst: publikt eller utanför börsen, det vill säga privat?
Många har gång efter annan sagt att de så kallade binära bioteknik- och läkemedelsbolagen inte har på börsen att göra. Binära bioteknikbolag är bolag som är i relativt tidiga skeden i sin läkemedelsutveckling, utan intäkter, och som har ett binärt utfall av sin forskning: en allt-eller-inget existens. Det finns många exempel på svenska bioteknikbolag som skulle klassas som binära bioteknikbolag, däribland några av midcap-bolagen. Diamyd med sitt bakslag är det senaste exemplet. Några av de svenska midcap-bolagen har försökt att komma runt detta binära utfall genom att bredda sin forskningsportfölj, till exempel Karolinska development, och därigenom sprida risken. Andra exempel är Medivir och Sobi som bygger sina verksamheter genom att ha intäkter som kan balansera upp forskningskostnaderna, vilket har blivit ett måste.
Men om forskningsbolagen inte hör hemma på börsen, vem ska då investera i dem och ge dem möjlighet att utvecklas och växa?
Alternativet skulle kunna vara private equity, men de håller sig som regel borta från högriskforskningsbolag och är av många anledningar mer intresserade av bolag med kassaflöde. Ofta medicinteknikbolag och diagnostikbolag. Men en starkare sektor på börsen med flera large cap-bolag skulle gynna fler bolag i näringskedjan och därför är det ofta tråkigt att läsa om när bolag försvinner från börsen . Två starka bolag som har försvunnit de senaste åren är Gambro, som eventuell kan bli noterat igen då det ägs av Investor, och Q-Med som försvann i början av året när det blev uppköpt.
Det hade också varit roligt att se bolag som Atos medical och Phadia, två framgångsrika bolag, noterade och publika. Båda bolagen har bytt ägare under året. EQT köpte Atos medical av Nordic capital. Ryktet säger att de betalade 300 miljoner euro för bolaget. Atos medical har haft en stark tillväxt och omsatte 64 miljoner euro under 2010. Bolaget köptes 2005 från Fisher scientific, numera Thermo fischer scientific, av Nordic capital för 110 miljoner dollar. Fisher scientific hade köpt Atos från Perstorp. Phadia har sitt ursprung i Pharmacia och såldes för 22 miljarder kronor till samma Thermo fisher scientific. Private equity-bolaget Cinven köpte Phadia för fyra år sedan och betalade 11,8 miljarder kronor. Phadias värde har alltså dubblerats inom loppet av fyra år och Atos medicals värde har trefaldigats under Nordic capitals ägande.
Att private equity-bolagen diversifierar sig mot denna sektor är inte så konstigt. Tittar man på ägarbilden för svenska bolag inom sektorn så är det nästan så att bolagen inom life science-sektorn till största delen har ett private equity-ägande och inte ett publikt, om man exkluderar Astrazeneca. Det hade nog inte många förutsett. Men frågan kvarstår: hur ska vi få fram flera stora globala bolag inom sektorn?
Okee williams,
Portfolio manager på Allenex
