Försiktighetsprincipen kostar både liv och pengar
Det tog tretton år från att lagen skrevs till att den tolkades. Men i oktober kom EU-domstolen till slut fram till att det inte går att ta patent på embryonala stamceller i Europa.
Fallet som nu avgjorts handlar om ett tyskt patent på differentierade nervceller utvecklade från embryonala stamceller. Greenpeace överklagade patentet eftersom de anser att det bryter mot EU-direktivet som säger att man inte får använda mänskliga embryon för kommersiella ändamål. Enligt Greenpeace är det bra att domstolen nu satt klara gränser för kommersialiseringen av liv.
Det låter kraftfullt. Och direktivet från 1998 bottnar just i tanken på att mänskligt liv inte ska bli en handelsvara. Instinktivt håller nog många med. Få kan till exempel sponant ställa sig bakom att man odlar fram mänskligt liv enbart för att sälja reservdelar. Att vara principiellt emot en sådan utveckling är förståeligt, men tittar man på hur verkligheten egentligen ser ut slår den principiella hållningen snett. Under det senaste decenniet har forskare blivit duktiga på att från embryonala stamceller utveckla specialiserade cellinjer som i sig själva inte längre kan bli ett mänskligt liv. De embryon som cellerna kommer från har blivit över från IVF-behandlingar och hade alltså annars slängts. Forskningen står inför att testa att transplantera in dessa celler i sjuka människor och göra dem friskare. Sverige och Europa har många framgångsrika forskargrupper inom det här området. Men eftersom den nya lagtolkningen innebär att dessa cellinjer inte kan patenteras finns nu oron att utvecklingen tar stopp, klinisk utveckling är dyrt och utan patent är det inte så lockande.
Konsekvenserna blir alltså att rätten för överblivna embryon som ändå ska förstöras värderas högre än den livsförbättring som skulle kunna skapas för mängder av människor. Att stå upp för principen att mänskligt liv aldrig får kommersialiseras känns inte längre lika självklart. De som vill lugna oroliga patienter säger att utvecklingen av nya behandlingar kommer att fortsätta ändå, men inte i Europa. Bra för patienterna, men dåligt för Europa när frukten av enorma statliga forskingssatsningar hamnar utanför unionens gränser.
De här frågorna är komplexa och konsekvenserna av olika beslut i stort sett omöjliga att överblicka. Vissa anser att det är skäl för att vara mycket återhållsam med vad man tillåter. Men risken är att man då framförallt bromsar den positiva utvecklingen. Gör hellre tvärtom. Låt forskare och företag driva utvecklingen framåt och reglera bort avarterna längs vägen.
Ingrid Stenberg
Chefredaktör Biotech Sweden
