Hög tid att ta tillbaka tron på vetenskapen
"När politiker slutar basera sina beslut på vetenskapliga rön till förmån för magkänsla har vi ett allvarligt problem", skriver Life Science Swedens chefredaktör Ingrid Helander.
Nyligen genomfördes en omröstning i EU om genmodifierade grödor. De eventuella riskerna med GMO-grödor har tidigare utretts av 500 vetenskapliga experter på området, som inte ser några hinder för användning av dessa. Trots det instruerades Sveriges representant från Livsmedelsverket att för första gången någonsin i EU-sammanhang inte följa de vetenskapliga råden utan att lägga ner sin röst. Anledningen enligt de svenska politikerna var att man ännu inte hade hunnit skaffa sig en ”enhetlig syn” i frågan.
Och där börjar det bli oroväckande. Visst är det bra att vara kritisk och tänka självständigt, men om man som lekman och folkets representant inte har tillräckligt stor respekt för den vetenskapliga expertisen känner i alla fall jag som medborgare mig mycket oroad.
Men det är inte bara politiker som vacklar i sin vetenskapliga tro. Utvecklingen inom mediebranschen går rasande snabbt och flödet av nyheter, både faktiska sådana och mer underhållande, är större än någonsin. Egentligen spelar det ingen roll om de läses på papper eller på skärm, men i de digitala kanalerna är flödet obegränsat. Och ju fler nyheterna är desto större krav ställs på att det som publiceras går snabbt att ta till sig. Helst ska det väcka känslor också.
Men det är inte bara nyhetsjournalistik utförd av researchande journalister som får utrymme. Lika stor, om inte större plats, har det personliga tyckandet tagit. Vem som helst är numera expert och alla har någon i sin närhet som har egna, ofta positiva, erfarenheter av det ena eller det andra. Inte sällan efter att ha gjort precis tvärtom mot vad vetenskapen på området förespråkar. Ovanligt ofta handlar det om kost, vaccin eller frågor som rör barn. Problemet är att utrymmet för källkritik har krympt och, vad det verkar, också bristen på intresse för densamma. Att därtill undersöka fler källor inom samma område tycks näst intill utopiskt. Resultatet blir att helt plötsligt är Kalle Perssons andrahandskällas självupplevda erfarenhet lika mycket värd som åratal av forskning, granskad och presenterad i ansedda vetenskapliga tidskrifter.
Hur var och en väljer att leva sina liv måste trots allt vara upp till den enskilda individen. Men när däremot politiker och andra medborgerliga företrädare slutar basera sina beslut på vetenskapliga rön till förmån för magkänsla har vi ett allvarligt demokratiskt problem.
