Tre grupper i vårt samhälle ska skyddas av lagarna mot marknadsföring. Det är barn, missbrukare och patienter. De anses inte förstå sitt eget bästa. När det kommer till de två förstnämnda kan det ofta stämma. Barn och missbrukare har dokumenterat dåligt omdöme i varierande grad. Men att patienter, sådana som du och jag, inte ska få veta när det kommer ett nytt eller bättre läkemedel än det vi har, det är inte rätt längre.

Senaste uppdateringen av EU:s bestämmelser om marknadsföring av receptbelagda humanläkemedel gjordes 2009. Lagen är hård. Ingen information får riktas direkt till allmänheten. Det gäller inte bara reklam, utan också information till journalister. Uttryck som “bättre”, ”effektivare” och ”billigare” får inte användas utan att det ”underbyggts på ett kvalificerat sätt”, som det står i regelverket, vilket tyvärr leder till att de inte används och för de flesta journalister blir då budskapet svårtytt. Vi får cirka 60 pressmeddelanden till redaktionen varje dag och varje dag funderar vi: På vilket sätt är detta en nyhet?

Reglerna om läkemedelsreklam har haft ett vettigt syfte. Men det menar jag inte längre aktuellt. När reglerna skapades var informationen möjlig att kontrollera. Det är den inte längre. Mängden livsviktig forskning har ökat exponentiellt och måste förstås kommuniceras. Och den har fått livsfarlig konkurrens. Mängden felaktig information och olaglig försäljning har fullkomligt exploderat.

Med dagens reklamregler får producenten av Viagra inte gå ut och berätta varför det är bättre att gå till en doktor och få preparatet utskrivet, än att klicka hem en burk på nätet. Vi får allihop attraktiva erbjudanden om penisförlängning, opioider och prestationshöjare – i vår egen mejlbox. Varje dag! Det är de kriminella som i dag har informationsövertaget. Polis, industri och myndighet ligger långt efter.

Jag tror att de flesta läkare försöker hålla sig uppdaterade om nya behandlingar, men allmänläkaren har ofantligt många forskningsnyheter att ta ställning till. För patienten är motivationen att ta till sig information om det egna terapiområdet en helt annan.

Om informationen fanns skulle varje patient kunna ha en jämlik dialog med sin läkare.