Ny diagnosmetod ger mer individuell behandling vid SLE
Vissa personer med den autoimmuna sjukdomen SLE drabbas av livshotande inflammation i njurar och hjärna, medan andra främst får hud- och ledproblem.
– För att förebygga allvarliga symptom och undvika onödiga läkemedelsbiverkningar är det oerhört viktigt att kunna anpassa behandlingen till den enskilda individen. Det finns ett stort behov av att hitta metoder som tidigt i förloppet kan skilja individer med en god prognos från dem med en sämre, säger Sarah Reid, läkare och doktorand vid Uppsala universitet i ett pressmeddelande från Akademiska sjukhuset.
Systemisk lupus erythematosus, SLE, är en autoimmun, reumatologisk sjukdom som innebär att immunförsvaret angriper den egna kroppen. Precis som vid andra autoimmuna sjukdomar, såsom diabetes, MS och ledgångsreumatism, har immunförsvaret tappat den viktiga kontrollen över vad som är kroppens egen vävnad och angriper istället vävnader i kroppen som om de vore främmande. Oftast är det leder, hud, blodkärl och njurar som blir inflammerade, men även nervsystemet, lungorna och hjärtat kan påverkas. Besvären kommer i skov. Exakt vad som orsakar sjukdomen eller varför den är vanligare bland kvinnor är inte helt klarlagt, men orsaken anses vara en kombination av ärftliga och miljömässiga faktorer.
Genom att kombinera effekten av 57 olika gener kopplade till SLE har forskargruppen i Uppsala lyckats utveckla en metod som verkar kunna förutsäga sjukdomens förlopp redan vid diagnos. Med hjälp av metoden har man räknat ut ett genetiskt riskvärde för patienter inom det svenska SLE-nätverket samt för cirka 3 000 friska personer, och identifierat två grupper med hög respektive låg genetisk risk för SLE.
– Våra resultat visar att risken att få SLE är tolv gånger högre i högriskgruppen. Det är en betydligt större skillnad än man kunnat påvisa i tidigare studier, där man undersökt var och en av de 57 generna för sig, kommenterar Sarah Reid.
Forskarna fann också att patienterna i högriskgruppen var yngre när de fick sin SLE-diagnos, vilket kan tala för att genetiken har större betydelse hos dem som insjuknar tidigt i livet, medan miljöfaktorer kan spela större roll vid en senare sjukdomsdebut. När de undersökte långsiktiga konsekvenser av sjukdomen, upptäckte forskarna att en hög genetisk risk dessutom var kopplad till sämre prognos, med fler permanenta organskador och sex år kortare överlevnad. Det verkar enligt forskarna framförallt vara njurarna som påverkas vid en hög genetisk belastning. Patienterna i högriskgruppen hade fem gånger så hög risk att behöva dialys eller transplantation, och var i genomsnitt 21 år yngre då behovet uppstod.
Sarah Reid framhåller i pressmeddelandet att studien är den första som påvisar en koppling mellan den genetiska belastningen vid SLE och sjukdomens prognos.
– Detta kan på sikt bidra till ökad förståelse av mekanismerna bakom sjukdomen. Bland de drygt tusen patienter med SLE som ingick i studien, fanns det inte en enda med samma uppsättning riskgener som någon annan. Sannolikt kan detta spegla sjukdomens stora variation, vilket understryker att varje patient är unik och i behov av ett individanpassat omhändertagande i sjukvården.
Förhoppningen är att metoden, som behöver förfinas ytterligare innan den kan komma i klinisk användning, i framtiden kan hjälpa till att styra behandlingsvalet för den enskilda patienten, avslutar Sarah Reid
