Att låta någon annan ta notan är att vara framgångsrik
Påfallande ofta tycks många verksamheter av alla de slag primärt fokusera på att slippa sitta med Svarte Petter när spelet är slut. I ett helhetsperspektiv är det kanske inte alltid så lyckat, skriver Jonas Ekstrand, tf vd på Sweden Bio.
Warfarin är ju som bekant ett gammalt råttgift med sina för- och nackdelar. Vi skulle behöva något nytt. Men det är svårt att göra medicin, det mesta går käpprätt åt skogen. Mycket tänk och en massa blod (närkontakt med lyktstolpar är den disträe forskarens vardag), svett (finansiärens) och tårar (forskarens significant other) krävs för att konklusivt visa att man varit på fel spår igen. Och igen. Läkemedelsforskaren är sannerligen en härdad själ som kan avverka ett helt yrkesliv utan att egentligen, statistiskt sett, lyckas någon gång. Det krävs ett stort mått av mod och entusiasm för att hålla ångan uppe och gå iland med den uppgiften! Den stora drivkraften för många är naturligtvis vetskapen om att det man gör potentiellt kan leda till stor nytta för både medmänniskor och samhälle (det är i alla fall så man får lägga upp det när mamma frågar vad man ”egentligen” presterat på jobbet). Lyckligtvis vet vi ju alla att det faktiskt går vägen ibland med resultatet att säkrare och mer effektiva mediciner kommer ut på marknaden.
Om det nu vore så väl att nya läkemedel verkligen tas upp på marknaden. I Sverige är det lite si och så med det nuförtiden. De som bestämmer prioriterar generika före nya, dyrare men effektivare preparat. Konsekvensen av en sådan politik behöver i längden inte resultera i att samhällets kostnader blir lägre, snarare tvärtom. Läkemedelsindustrin undviker i högre grad Sverige med konsekvensen av färre arbetstillfällen i en bransch som står för en femtedel av landets nettoexport. Vi kommer också att som patienter få hålla tillgodo med ålderdomliga läkemedel, de nya preparaten kommer inte att säljas här. Vi får nog vänja oss vid Svarte Petters goda sällskap.
