Det satsas miljarder - men allt faller platt
I avsaknad av ledarskap gror frågorna, skriver Life Science Swedens chefredaktör Ingrid Heath.
Men en bild från eftermiddagens alla presentationer lever kvar. Lars Adlersson, vice ordförande för Sweden Bio, lyckades tydligt visa hur snedvridna insatserna är i olika delar av innovationskedjan. Forskare och innovatörer ses som hjältar och omgärdas av mängder av stödfunktioner. De stora läkemedels- och medicinteknikföretagen ses i stället som giriga skurkar och möts av landsting och TLV som alla är ständigt skeptiska. Samtidigt är det just de stora företagen som förväntas föda innovatörerna. Glappet mellan svensk innovationspolitik och sjukvårdspolitik är med andra ord både märklig och störande.
Riksdagsseminariet resulterade i ett upprop som ett trettiotal personer i branschen skrev på med huvudpoängen att alla ska ”bjuda in och medverka till dialog”. Budskapet är ofarligt och därmed också tandlöst. Och det blir så smärtsamt uppenbart att Sverige står och stampar.
På morgonen samma dag ledde jag ett samtal som Engelsk-Svenska Handelskammaren stod bakom. Diskussionen handlade om skillnaden mellan svensk och brittisk innovationspolitik, och särskilt fokus låg på den life science-strategi som premiärminister David Cameron lanserade för 18 månader sedan. Deras strategi innehåller klassiska satsningar på forskning, men de har också bestämt sig för att i princip organisera om hela sjukvården eftersom den måste bli en fungerande slutkund för innovationer. Målet är ett nytt ekosystem, och alla förändringar som görs koordineras från Office for Life Science. Man har helt enkelt tillfört ett tydligt ledarskap till de satsningar som görs. Kontrasten mot den svenska förvirringen blir stor.
Här görs också satsningar, men hela kedjan är långt ifrån med. Och eftersom regeringen misslyckas med att samla sig över departementsgränserna faller alla satsningar platt. Ända sedan miljonerna till Scilifelab offentliggjordes i höstas har jag stött på muttrande missnöje från övriga forskare och företag. Här finns läsning om alla turer kring Max IV i Lund . Här kan du läsa om den oro som finns för att SP:s projekt efter Astrazeneca kommer att slå ut redan befintliga bolag eftersom de sponsras med 150 miljoner i statliga anslag. I alla dessa fall finns det argument för varför satsningarna görs, men i avsaknad av ledarskap gror hela tiden frågorna och missnöjet. Det blir omöjligt att värdera vilka av insatserna som verklingen bidrar till ett bättre life science-klimat och vilka som görs enbart för att några varit duktiga på att skrika högt vid rätt tillfälle. Som det ser ut i dag dras alla satsningar med samma diffusa ifrågasättande från kollegor. Och det i sig är inte bra för svensk life science.
Storbritannien gör säkerligen inte allting rätt, och deras första uppföljning visar att även de har problem med delar av genomförandet. Men de har åtmistone en plan som går att begripa.
