Så ska IVA rädda prövningarna
Alla behöver ändra hur de arbetar och det är bråttom. Kungliga ingenjörsvetenskapsakademien har dragit igång ett projekt som samlar alla inblandade för att skynda på processen att rädda de svenska kliniska prövningarna.
– Vi konstaterade snart att alla numera är överens om att det finns ett problem, att det är viktigt att åtgärda det, men att det saknas en gemensam bild av hur lösningen ska se ut. Det är otydligt vad slutmålet med allt arbete egentligen är, säger Carola Lemne.
Hon är vd för Praktikertjänst, men också ordförande i det projekt som IVA döpt till Prövningar för svensk medicin. Målet med projektet är att vända trenden och göra Sverige attraktivt igen för kliniska prövningar. I april släppte de sin första rapport där de identifierat de målkonflikter som måste lösas, vilket slutmål man vill uppnå och pekat ut de områden där projektet kan bidra med insatser. Bland målkonflikterna finns bland annat motsättningen mellan akademisk forskning och uppdragsforskning, där den så kallade fria forskningen ses som finare än den som görs på uppdrag av industrin. Även frågan om behovet av nationella databaser ställt mot patienters integritet lyfts upp som en utmaning. Men viktigast enligt Carola Lemne är att komma åt problematiken att vårdproduktion ställs mot forskning inom landstingen.
– Det måste bli lika självklart för vården att bidra till forskningen som att bedriva vård, och där är vi inte alls i dag.
Här ser Carola Lemne ett försiktigt uppvaknande, men det går för långsamt.
– När man pratar med landstingsledningar är alla jättepositiva till mer forskning. Men faktum är att fortfarande har ingen sjukhusdirektör tvingats sluta för att han eller hon misskött sitt forskningsuppdrag. Och ingen politiker har förlorat ett val på grund av misskött forskning.
Ska det bli någon förändring måste forskningsuppdraget formuleras lika tydligt som vårduppdraget menar Carola Lemne.
– Det måste in i samma uppföljningssystem. Sjukhusdirektörerna måste utvärderas även på hur de lyckas med forskningen, då kommer också verksamhetscheferna att utvärderas och frågan blir lika viktig som vården. Men det krävs en enorm envishet och långsiktighet från landstingsledningarna om det ska ske.
Ett ofta återkommande argument i vården är den pressade ekonomin och att verksamheterna redan går på högvarv, att föra till ytterligare ett uppdrag beskrivs som omöjligt. Men den konflikten finns egentligen inte, enligt Carola Lemne. För ett par år sedan satt hon med i delegationen för klinisk forskning, där de bland annat tittade på nyttan och kostnaderna för vården att delta i forskning. Bland annat konstaterades att de svenska hjärtkliniker som var mest engagerade i forskning också var de som visade bäst resultat i hjärtregistret. Flera andra internationella studier visade samma sak.
– Det är inte så att forskningen tar tid från vården, den gör snarare vården effektivare.
Ekonomin för studierna i sig borde heller inte vara ett problem eftersom företagen är beredda att sponsra allt. Ändå tackar vården nej till de extra resurserna, något som också diskuteras i IVA:s projekt. En av målkonflikterna som beskrivs handlar om att de experter som deltagit i samarbeten med industrin snabbt ses som jäviga. Det blir ett problem när nya metoder ska introduceras eftersom de som kan ämnet inte anses tillförlitiliga. Men det är också ett problem på ett vidare plan.
– Det har utvecklats en slags beröringsskräck mellan vården och industrin som inte är bra. Det ses helt enkelt som något fult att arbeta tillsammans med läkemedels- eller medicinteknikföretagen. Samarbetena var för naiva på 60- och 70-talet men nu har pendeln slagit för långt åt andra hållet. Här finns en inställning som inte är särskilt genomtänkt.
Hur ska man lösa det?
– Ett sätt är att få upp frågan på bordet. Sverige är ett litet land och ska vi kunna ta del av den kunskap som finns måste även företagens egna experter och de som samarbetar med företagen får vara med och bidra till vården, det är hål i huvudet att inte använda den resursen.
De senaste åren har det funnits flera stora initivativ liknande det som IVA nu driver. Delegationen för klinisk forskning avslutade sitt arbete 2009 och Olle Stendahls stora utredning presenterades samma år. Carola Lemne har varit engagerad i de olika projekten.
Sägs det något nytt nu?
– Nej inte i sak. Men det är en skillnad i attityd. När vi arbetade med delegationen var det ett arbete att ens enas om att det fanns ett problem. Då fanns det också en tendens att många tyckte att problemet framför allt berodde på någon annan. Nu verkar de flesta inse att alla måste ändra sina arbetssätt på ett eller annat sätt.
Vad är största utmaningen?
– Att det är så väldigt många små saker som behöver göras samtidigt. Det gör att det kan bli svårt att komma igång med förändrin-garna. Men det är därför vi är måna om att måla upp en bild av hur framtiden ska se ut, om alla enas om det är det lättare att börja förändra.
