Låt oss slippa fler påtvingade grupparbeten
I verkligheten har de individer och företag som sitter på idéerna som ska lyfta Sverige inte alltid behov av ett grupparbete, skriver Ingrid Heath, vice vd Sweden Bio, som menar att ökad samverkan ska ses som ett medel, inte som mål.
Stöpt i duktig-flicka-formen vet jag en del om grupparbetens negativa sidor. Jag minns en skolgång präglad av att kalkylerat låta sig utnyttjas av latmaskar för att överhuvudtaget kunna kamma hem betygen, till slut så vant att det passerade utan protest. Men jag minns också att jag tyckte det var obegripligt att läraren alltid värderade det faktum att allas namn stod på pappret högre än om själva uppgiften blev löst.
När jag nu dagligen följer svensk innovations- och forskningspolitik blir det allt tydligare att det påtvingade grupparbetet har upphöjts till dogm. Det paketeras som ”ökad samverkan” och ”trippel helix”, men skrapar man på ytan står läraren där med sin besatthet av själva grupparbetet. I skolan resulterade det mest i några duktiga flickor i kläm. Som politik riskerar dogmen att få betydligt allvarligare konsekvenser.
För var hamnar vi när varje stor strategisk innovationssatsning i landet har ”ökad samverkan” som mål? Just det, som mål, inte som medel. I klartext betyder det att en satsning kan anses ha nått sina mål om bara representanter från akademi, industri och vård har slagit sig ner runt ett bord. Det spelar ingen roll om det lett till en förbättrad hälsa eller en växande industri med fler jobb. Det spelar inte ens någon roll om mötena ökat omsättningen för landets kaffemaskinsoperatörer. Så länge ökad samverkan är målet kommer varje möte bli måluppfyllnad. Redan här börjar det lukta ineffektivitet.
När sedan varje utlysning från EU, Vinnova och andra offentliga finansiärer har som krav att de sökande jobbar i grupp med representanter från akademi, industri och vård kan pappersprodukterna börja staplas på hög. För i verkligheten har de individer och företag som sitter på idéerna som ska lyfta Sverige inte alltid behov av ett grupparbete. Kanske behöver de medel för att själva ta sig förbi en tuff passage i sin produktutveckling. Kanske vill de anlita en expert på andra sidan Atlanten. Men för att få del av innovationsstödet tvingas man hitta på samarbeten som inte nödvändigtvis driver utvecklingen framåt. Ibland blir det bara ineffektivt, andra gånger direkt kontraproduktivt. Osäkerhet kring vem som äger informationen i samarbetena kan bli rena giftpillret för en framtida partner eller investerare. Vinsten för samhället är tveksam, så länge man inte hör till dem som ser ett egenvärde i att alla namn står på pappret.
Våra politiker är valda för att bestämma hur våra gemensamma pengar ska användas. I det ingår att bestämma vilka krav som gäller för den som vill få del av offentliga medel. Då kan man förstås välja att tvinga oss alla till grupparbeten. Ett lockande alternativ är att istället ställa krav på att ett problem blir löst, oavsett vem eller vilken konstellation som löser den. Jag är övertygad om att vi skulle fortsätta se en mängd samarbeten över gränserna eftersom det många gånger är förutsättningen för att lösa de stora utmaningarna i samhället. Men vi skulle slippa dyra diskussionsklubbar och ineffektiva låtsassamarbeten.
Påtvingade grupparbeten fungerar möjligtvis som karaktärsdanande uppfostran av mellanstadieelever. När det blir den bärande idén i ett helt lands innovationspolitik är det dags att protestera.
Ingrid Heath, vice vd Sweden Bio
