23948sdkhjf

Är det hundens eller drakens år i innovationssystemet i år?

Det finns en myriad av utlysningar och program i det svenska innovationssystemet. Att som innovatör och entreprenör hitta rätt väg är ingen enkel match skriver SwedenBios vd Helena Strigård i sin krönika.

Det finns en myriad av utlysningar och program i det svenska innovationssystemet. En gång för några år sedan då jag fortfarande jobbade på finansdepartementets budgetavdelning, vars roll är att kritiskt granska olika satsningar och ställa behov mot varandra, försökte jag mig på att kartlägga alla. Jag ställde mig i innovatörens och entreprenörens perspektiv och började lista vilka myndigheter och aktörer som kunde vara relevanta att söka medel ifrån och till vad. Till slut gav jag upp. Det fanns ingen ände på antalet aktörer. Mest talande var kanske att flera av myndigheterna vid den tidpunkten inte själva hade koll på sitt breda utbud och hur det synkade med resten av innovationssystemet. De många aktörerna och de många programmen och utlysningarna gjorde att varje finansieringsström av statliga medel blev väldigt smal och specifikt utformad.

Den här insikten är inte ny, många har skällt på samma sak. Jag har därefter sett det som en sådan där statisk sak att helt enkelt förhålla sig till, inget att förspilla tid på att söka rubba.

I min nya roll på SwedenBio, branschorganisationen för life science i Sverige, har jag tagit del av så många vittnesmål om hur vi kan få systemet att fungera bättre att det vore tjänstefel att inte försöka rubba ett och annat igen. Det är en statligt fristående branschorganisations plikt att föra life science-företagens talan.

Den mest återkommande dysfunktionaliteten som lyfts handlar om de många onödiga hinder vi lägger på oss själva, i vårt lilla land med relativt små resurser, för att den mest banbrytande forskningen och de mest kommersiellt livskraftiga innovationerna ska ges förutsättningar att spira. Det handlar om de krav som ställs för att du som forskare eller entreprenör ska komma i fråga för de statligt finansierade forsknings- och innovationsprogrammen. Det handlar om vad som sker då alltför många raster läggs på varandra. Vilka projekt är det då som kvalar in för att få finansiering? Är det de med starkast forskning och störst kommersiell potential?

Tyvärr inte. För att passa in i hålen på det rutnät som myndigheter och politiker satt upp krävs alltför ofta att du har med dig medsökande från en rad sektorer. Du ska kunna nå kliniska mål som är orealistiskt satta för den tidsram som gäller. Ibland krävs till och med att du ska ha med dig aktörer i kategori x, y och z från ett visst specifikt land, som t.ex. Brasilien och Kina, vilket styrs av storpolitik och har sina skäl. Men effekten av detta blir att vi sållar på sådant som varken har med forskningskvalitet eller innovationshöjd att göra och bygger in osäkerhet. Vilket i sin tur leder till riskaversion i företagens FoU-investeringar och vilja att gå in i samverkansprojekt.

I ett land som USA skulle ett system med många händer som pekar ut en riktning och formar kriterier kunna fungera. Där finns så oerhört mycket forskning och innovation och framförallt resurser att centralbyråkratin mycket väl kan kosta på sig att agera beställare - utan att erodera kvalitet eller skapa rännilar så små att de knappt märks. Det mest kända exemplet är beställningen av en människa på månen. Staten uppfattade sig ha ett behov och det skulle mötas inom en viss tid. Och den logiken behöver inte alls vara fel. Tvärtom tycker jag, fostrad vid nyss nämnda budgetavdelning, att staten å skattebetalarnas vägnar mycket väl kan få lov att peka med hela handen och säga att de här samhällsutmaningarna behöver vi hjälp med. Problemet uppstår när alltför många händer pekar alltför ofta, åt olika håll och allt ackumuleras på varandra. Kriterier, program, utlysningar. Då sitter vi till slut med så många självpåtagna raster och hinder att systemet går i baklås. Forskarna och entreprenörerna skruvar till sina ansökningar, petar in diverse aktörer som de alls inte ser någon mening att samarbeta med och heller inte bör tvingas till att samarbeta med och resultatet blir att vi från vår i internationell bemärkelse lilla pool av livskraftig innovation och genombrottsforskning skapar oss en onödigt liten samling projekt att välja ifrån med hög risk att välja fel.

Jag tänker osökt på SVT:s vinjett till anslagstavlan. Vad skulle krävas för att rensa allt och börja om från ett blankblad? Alltför mycket. Vi behöver rubba systemet en bit i taget.

En sådan bit är att regeringen i kommande forskning- och innovationsproposition inrättar ett program för explorativ samverkansforskning- och innovation inom life science om 100 miljoner kr per år. För att hitta resurser till detta kan mycket väl en handfull befintliga program, exempelvis visionsdriven hälsa, läggas ned och resurserna poolas ihop till ett större program. Det nya i ett sådant program som SwedenBIO med andra efterfrågar är att det är långsiktigt, inte ställer krav på patientnytta inom projekttiden och att krav på vilka aktörer som ska delta minimeras. Ett program som inte bygger onödiga overheadstrukturer, utan där medlen går till FoU-projekten. Innovationshöjd, kommersiell potential och vetenskaplig kvalitet bör styra urvalet. Exempelvis ska det kunna räcka att ett större bolag och ett mindre bolag tillsammans med akademin söker möjlighet att genomföra explorativ forskning tillsammans.

Hur går det ihop med att skattekronor inte ska gå till forskning inom näringslivet som skulle ha skett ändå? Genom att det är precis den typen av samverkan som inte sker i tillräcklig omfattning idag. Trösklarna för forskare inom näringslivet att kunna och våga samarbeta med varandra och med parter inom akademi och hälso- och sjukvård behöver sänkas, och incitamenten för akademins framstående forskare att samarbeta med företag stärkas. Formerna för hur det ska ske bör vi dock peta i så lite som möjligt.

Som skattebetalare, patient och branschföreträdare så är jag genuint tacksam för att Sveriges regeringar tenderar att prioritera forskning och innovation. Vi är stolta över allt det som innovationssystemet bidragit till att generera inom life science. I vårt inspel till kommande forskningspolitiska proposition lyfter vi fram detta men också behovet av att rensa bland krav och kriterier. Att bygga kritisk massa och låta de bästa projekten ta plats.

Det är så vi lägger grunden för genombrottsforskning och livskraftiga innovationer som kommer att ge oss framtidens exportintäkter.

Kommentera en artikel
Meddela redaktionen
Redaktionen rekommenderar

Sänd till en kollega

0.125