23948sdkhjf

Samuel Lagercrantz: Flockimmunitet flockmentalitet och 22 forskare

Reaktionerna som följde på de 22 forskarnas förra debattinlägg lät ibland som tagna från satirprogrammet Kina-TV, skriver Life Science Swedens chefredaktör Samuel Lagercrantz som gör en tillbakablick.

Historien om hur 22 forskare publicerade ett kritiskt debattinlägg, blev sågade av statsepidemiologen Anders Tegnell, fick löpa gatlopp i sociala medier och i vanlig press ett par dagar och senare fick en viss upprättelse som gick de flesta förbi har det redan skrivits mycket om. Men jag tycker ändå att det finns några aspekter som inte har blivit belysta och som är värda att diskutera – särskilt mot bakgrund av att de igår skrev ett nytt debattinlägg som säkert kommer att bli föremål för diskussion det också. Vi tar det från början.

Läs också: KVA tillsätter expertgrupp om corona

22 forskare skrev en artikel på DN Debatt där de kritiserade den svenska coronastrategin. De ansåg att den inte är tillräckligt restriktiv. Forskarna hävdade att det dog tio gånger så många människor i Sverige som i Finland under en period på tre dygn under andra veckan i april. Enligt de siffror som de redovisade låg Sverige också betydligt högre än Norge och Danmark de aktuella dagarna och de uppgav även att det i Sverige till och med dog lite fler personer, sett till folkmängd, än i Italien under den aktuella perioden.

Utifrån sina påståenden ställde de krav. De ville att restauranger skulle stängas, att hela familjer skulle sättas i karantän om någon var smittad, att all vårdpersonal som arbetar med äldre skulle få adekvat skyddsutrustning och att all vårdpersonal skulle få testas för om de hade antikroppar för viruset.

Samma dag fick statsepidemiologen Anders Tegnell frågor om debattartikeln och påstod då att forskarna hade helt fel.

Kritiker som infektionsprofessorn Björn Olsen, en av de 22, och Anders Tegnell har hela tiden sagt emot varandra. Björn Olsen sa den 20 januari att det skulle bli en pandemi. Folkhälsomyndigheten och Anders Tegnell sa ungefär vid samma tidpunkt att det saknades bevis för att sjukdomen smittar mellan människor och att risken för att smittan sprids till Sverige är mycket låg. Några veckor senare tyckte Björn Olsen att man inte skulle åka till italienska alperna på sportlovet. Tegnell sa att det inte innebar någon risk att åka dit. Och så har det hållit på.

Den stora frågan om hur Sverige bör agera, hur restriktiva åtgärderna bör vara var det förstås ingen som visste svaret på då och inte nu heller. Men forskarnas kritik grundar sig i en välmotiverad oro för äldre som är särskilt utsatta, för vårdpersonal som också är särskilt utsatta och för nära och kära.

I sociala medier och även i vanliga medier blev kritiken mot forskarna hård.

Framför allt var det ett tillägg som de gjorde, efter att Tegnell dömt ut deras artikel, som fick en del proffstyckare att gå i taket. Forskarna fick höra att de var alarmister, populister och att de var pinsamma. På Expressens kultursida kallade Victor Malm dem för en skam för Sverige. Han gick till särskilt angrepp mot Lena Einhorn, en av de 22, som han förklarade var en klassisk haverist. Han skrev att hon hade en nervös ”aggressiv energi” som han kontrasterade mot Anders Tegnells förtroendeingivande lugn.

Det här var intressant för är det något som har kännetecknat den här debatten är det att många svenskar verkar vara mer intresserade av vem som är lugn, självsäker och har auktoritet än att vilja lyssna på olika argument.

Det som framfördes i sociala medier och i tidningsartiklar var att forskarna i sitt tillägg hade tagit tillbaka sina påståenden och att de borde skämmas för det. Man framhöll också att det fanns personer bland dem som undertecknat som inte är forskare inom epidemiologi eller virologi och att de då använder sin forskarauktoritet ohederligt. De 22 anklagades också för att trixa och fuska med siffror.

Vi börjar med första. De skrev i tillägget att det viktiga för dem inte var de exakta siffrorna utan att visa på den principiella utvecklingen. Det behandlades som att de hade gjort en pudel (som om det i sig hade varit skamligt). Men forskarna tog aldrig tillbaka sina uppgifter utan var tydliga i tillägget med att de stod fast vid siffrorna från sina källor Världshälsoorganisationen, WHO, och den europeiska smittskyddsmyndigheten, ECDC.

Det andra argumentet, som gång på gång användes, var det om att att de 22 inte är experter inom området som de uttalade sig om. Bland de 22 finns till exempel Jonas Frisén som är en av Sveriges absolut främsta medicinska forskare, men inte någon expert på virussjukdomar. Å andra sidan fanns namnkunniga virologer, epidemiologer, infektionsläkare och en matematiker bland dem som undertecknat, vilket gör att jag tycker det är märkligt att de anklagades för att vilseleda med sina titlar. Det blev ännu konstigare när forskare som replikerade debattartikeln, utan att själva vara experter inom området, sedan användes som slagträ mot de 22. Och det av samma personer som nyss anklagat de 22 akademikerna för att sakna relevant expertkunskap.

En tredje märklighet med debatten var retoriken. Det var som att en del journalister tappade all sans. Det nationalistiska anslaget var tydligt. De 22 var ”en skam för Sverige” och de ägnade sig åt att ”destabilisera” myndigheter. Ibland lät det som Kina-TV, SVT:s tidigare satirprogram där den dåvarande statsministern Göran Persson (S) omtalades som den goda och kloka landsfadern medan oppositionens företrädare fick epitet som lömska och folkfientliga. De 22 forskarna var hätska och hanterade fakta illa, hette det.

Det som handlade om hur forskarna hanterade siffror är förstås viktigt att diskutera. Hur mycket säger egentligen ett urval på tre dygn? Forskarna menar att de hade fått samma resultat om de valt en längre period, medan deras kritiker påstod att de vilseleder. Det fanns även andra möjliga felkällor, men det fanns det också i Folkhälsomyndighetens siffror och det som forskarna publicerade var knappast något forskningsfusk, som det ibland framställts som fast debattinlägget inte gjorde anspråk på att vara en vetenskaplig studie. Men metoden hade brister som behöver diskuteras. Det behövs det nästan alltid när det gäller siffror.

Hur var det då med siffrorna? Hade forskarna eller Folkhälsomyndigheten rätt? Expressen undersökte senare de tre aktuella dygnen och det visade sig att forskarna låg betydligt närmare sanningen än Folkhälsomyndigheten. Men det är inte det viktigaste här, det finns förstås också exempel på när kritiker av Folkhälsomyndigheten har haft fel. Min poäng är att påhopp alltid är sämre än saklig argumentation.

Lästips!

När jag för en månad sedan skrev om den här debatten var jag uppgiven över att det verkade som att väldigt många svenskar ansåg att kritiska forskare inte ska uttala sig i media om pandemin. Men nu har det skrivits flera artiklar som värnar om ett öppet samtal och diskussionen är mer nyanserad. Läs till exempel Medieombudsmannens Ola Sigvardssons kloka text i tidningen Journalisten om att journalistiken inte ska vara en megafon för myndigheter även om det är kristider. Statsvetaren Gina Gustavsson har skrivit bra i Washington Post om svensk coronanationalism. Mattias Svensson skrev på DN:s ledarsida om det hedervärda i att Umeå universitets rektor stått upp för forskarnas självklara rätt att skriva och debattera. Och i den här texten förklarar läkarstudenten Leo Segelmark vad som händer när personer med avvikande åsikter förlöjligas och hånas.

Artikeln är en del av vårt tema om Ledare.

Kommentera en artikel (6)
Meddela redaktionen
Utvalda artiklar

Sänd till en kollega

0.14