Upptäckten av hepatit C-virus belönas med Nobelpriset
Kronisk virushepatit orsakar mer än en miljon dödsfall varje år, vilket gör det till ett av de mest omfattande och allvarliga hälsoproblemen runt om i världen. 1976 fick den amerikanske forskaren Baruch Blumberg Nobelpriset för att han hade identifierat hepatit B-virus som en orsak till kronisk hepatit.
44 år senare, idag måndag, står det klart att Harvey J. Alter, Michael Houghton och Charles M. Rice belönas med Nobelpriset i fysiologi eller medicin 2020 för upptäckter som har lett till att det virus som orsakar hepatit C kunde identifieras. Den kunskapen har varit grundläggande för att ta fram läkemedel mot sjukdomen och analysmetoder för att kunna diagnosticera den, vilket i sin tur har lett till att flera miljoner dödsfall har kunnat undvikas.
Thomas Perlmann, sekreterare i Nobelförsamlingen och Nobelkommittén vid Karolinska institutet, berättade i en intervju i anslutning till den pressträff som hölls idag att han talat med två av de tre pristagarna. Han berättar att de var väldigt förvånade och glada och han kan konstatera att de inte hade suttit och väntat vid telefonen eftersom han fick ringa dem flera gånger innan han kom fram.
En av pristagarna, Harvey J. Alter, arbetade vid amerikanska National Institutes of Health, NIH, där han försökte reda ut vad som låg bakom hepatit hos vissa patienter som fått blodtransfusion. Hepatit B-viruset kunde snabbt uteslutas som tänkbar bov och likaså hepatit A. Samtidigt som alltfler av dem som fick blodtransfusion blev sjuka var det alltså helt oklart vad som var orsaken.
Harvey J. Alter och hans kollegor kunde dock visa att schimpanser, som är det enda djuret förutom människan som kan få hepatit C, blev sjuka om det fick blod från sjuka individer och ytterligare studier pekade på att smittämnet var ett virus.
Sjukdomen fick arbetsnamnet ”non-A, non-B”-hepatit.
Nu var frågan vilket virus det rörde sig om, en gåta som det tog drygt tio år att lösa. Michael Houghton, som vid den här tiden arbetade på läkemedelsföretaget Chiron, tog fram en grupp DNA-fragment från en schimpans som infekterats med hepatit C. Förhoppningen var att åtminstone några av fragmenten skulle komma från det okända viruset och inte endast från schimpansen.
Genom att använda serum från en patient som antogs ha utvecklat antikroppar mot viruset kunde forskarna till slut identifiera ett fragment som kodade för ett protein som antikropparna band till. Uppföljande analyser visade att det rörde sig om ett RNA-virus från familjen Flavivirus och det tilldelades namnet hepatit C.
Nu saknades bara svaret på frågan om hepatit C-virus kunde orsaka hepatit på egen hand eller om det krävdes flera faktorer. Charles M. Rice vid Washington University, St Louis i USA, var en av de forskare som sökte svaret. Han och hans kollegor framställde RNA från hepatit C-viruset som innehöll en nyupptäckt region och som saknade genetiska förändringar som funnits hos vissa virusisolat och som sannolikt förhindrade deras förmåga att framkalla infektion.
RNA-molekylen injicerades i levern hos schimpanser och forskarna kunde dels se att viruset kunde påvisas i blodet hos djuren samt att de utvecklade patologiska förändringar som påminde om hepatit hos människor. Resultaten visade därmed att viruset på egen hand kunde förklara hur blodtransfusioner kunde ge upphov till leversjukdom.
Upptäckten av hepatit C-virus har lett till utvecklingen av tester som mer eller mindre har eliminerat risken att bli smittad med sjukdomen efter en blodtransfusion. År 2014 kom dessutom en helt ny generation av läkemedel som botade den tidigare dödliga sjukdomen. De har väckt ett hopp om att en dag helt kunna utrota sjukdomen.
Artikeln är en del av vårt tema om Nobelpriset ✨.
