Utgångspunkten för frågeställningen är att det enligt GDPR1 krävs att personuppgiftsbehandling har stöd i någon av de sex rättsligt tillåtna grunder som uppställs i förordningen. En sådan rättslig grund är samtycke (art. 6.1.a).
Även om samtycke från försökspersonen är ett krav enligt regelverket för kliniska läkemedelsprövningar2 har det av den Europeiska dataskyddsstyrelsen konstaterats att GDPR kräver att ett samtycke till personuppgiftsbehandlingen är frivilligt, och att ett samtycke till personuppgiftsbehandling i samband med en klinisk prövning ”i de flesta fall” inte kan ses som frivilligt till följd av den ”betydande ojämlikhet” som föreligger mellan försöksperson och sponsor/prövare3.