Anna Törner: Ingenstans finns så många Concordeprojekt
Drömmen om att vanliga människor skulle kunna färdas i överljudshastighet var grunden för det fransk-engelska samarbetet runt utvecklingen av Concorde. Redan innan den första kommersiella flygningen 1976 hade utvecklingskostnaderna skenat från uppskattade 70 miljoner pund till över en miljard. Man insåg tidigt att projektet aldrig skulle bli ekonomiskt lönsamt, trots det fortsatte man investera vilket ledde till än större ekonomiska förluster – att lägga ner skulle ha inneburit att realisera förlusterna och en prestigeförlust ingen var villig att ta.
År 2000 överstegrade ett Concordeplan vid starten från Charles de Gaulle och samtliga ombord omkom. Efter en påföljande utredning lades projektet ned 2003. ”The Concorde fallacy” har blivit känt som ett flagrant exempel på det som kallas ”sunk cost bias” inom ekonomisk beslutsteori – vi satsar grandiost och vägrar in i det längsta att se oss besegrade även om det leder till än större misslyckande och förluster.
Definitionsmässigt handlar sunk cost bias om vår irrationella böjelse att ta hänsyn till hur mycket som har investerats i ett projekt när vi överväger ytterligare investeringsbeslut, detta i situationer när redan investerade belopp bör betraktas som sunk cost, det vill säga investeringar som inte kan återvinnas, oavsett beslut.
Vi vet med säkerhet att de flesta läkemedelsprojekt i tidig fas kommer att misslyckas. Ändå fortsätter vi ofta att investera alldeles för länge. Kanske måste det vara så? I vågskålen ligger drömmen om något stort – en bot mot Alzheimer eller svår cancer eller störst av allt: livet självt. Och visst finns exemplen på projekt som varit marginellt framgångsrika för sina ursprungsindikationer, eller till och med fallerat i stora fas III-studier, men senare resulterat i viktiga medicinska genombrott. Ett exempel är gefitinib (Iressa) där det tog lång tid att förstå att det är patienter med aktiverande mutationer av EGFR-TK som har nytta av behandlingen. Kvetiapin (Seroquel®), är ett neuroleptikum som blev riktigt stort vid bipolär sjukdom, en indikation som följde många år efter ursprungsprogrammet som fokuserade på schizofreni.
Ingenstans finns det så många Concordeprojekt som inom läkemedelsutveckling. Varför är det så? Kanske har hundratusentals år av evolution format oss till att inte alltid agera rationellt utan framför allt till att aldrig ge upp våra drömmar när de är tillräckligt stora och viktiga. Vi drömmer om att färdas i överljudshastighet – och kanske ännu mer om hälsa och evigt liv.
Nyfikenheten och viljan att erövra kunskap och sträva mot nya landvinningar definierar oss som människor mer än något annat. Plötsligt känns det rimligt med Concordeprojekt inom life science – för att det handlar om liv och död. När det finns en chans att nästa investering ger kunskapen som tar projektet hela vägen, då handlar det inte om en rationell kalkyl om möjligheten för att återta förlorade investeringar utan om livet självt. I en bransch där ett stort framsteg bland tusentals misslyckanden kan förändra livet för miljoner människor blir rationellt tänkande otillräckligt.
Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.
