Marie Curie – forskaren som besegrade en tidsanda
Av Maria Salomea Skłodowska föddes den 7 november 1867 i Warszawa i Polen, som då var en del av det repressiva ryska tsarväldet. Hennes pappa var lärare i fysik och kemi och mamman föreståndare för ett flickinternat. Tillsammans såg de till att hon och hennes systrar fick gå i skolan och undervisade dem även hemma.
Det var ingen lätt barndom. Både modern och en av Marias systrar dog tidigt. Fadern kämpade för att försörja familjen och vid 15 års ålder fick Maria, som visat ovanlig studiebegåvning, börja arbeta som privatlärare och guvernant för att få ekonomin att gå ihop.
I sin dagbok förutspådde hon ett blygsamt liv: ”Jag kommer att bosätta mig i Warszawa och ta plats som lärarinna i en flickskola. Det är allt jag vill. Livet förtjänar inte att man bekymrar sig för det.”
Framtiden skulle visa att hon hade helt andra ambitioner – och dessutom kraften att uppfylla dem. Men inte i Polen, där kvinnor var bannlysta vid universiteten, utan i Frankrike.
En dag i början av november 1891 klev den då 23-åriga Maria av tåget i Paris, där hon togs emot av sin syster och hennes man som redan bodde i staden. Hon bytte förnamn till det mer franskklingande Marie och började vid universitetet Sorbonne, där hon studerade fysik, kemi och matematik, och visade sig vara mycket begåvad.
1893 tog hon sin examen i fysik och fick en tjänst på ett industriellt laboratorium – och året därpå träffade hon sin blivande make, forskaren Pierre Curie.
I laboratoriet där de två lärt känna varandra började snart stora saker att ske. Utgångspunkten var ett fenomen som 1896 upptäckts av Henri Becquerel och som Marie senare skulle döpa till radioaktivitet.
”Allt började med att jag undersökte de uranstrålar som Becquerel hade upptäckt. Resultaten av det arbetet verkade så lovande att herr Curie gav upp sin egen forskning för att i stället hjälpa mig i min”, skriver Marie Curie i inledningen av sin doktorsavhandling från 1904.
Deras mödosamma arbete i laboratoriet ledde till banbrytande upptäckter kring radioaktivitetens natur, inte minst att den är en inneboende egenskap hos atomen som är konstant och inte påverkas av yttre faktorer. Experimenten ledde också till upptäckten av två nya grundämnen som bägge är betydligt mer radioaktiva än uran. De fick namnen polonium, efter Maries hemland, och radium, efter fenomenet radioaktivitet.
Under experimenten utsatte sig makarna för stark strålning, men antingen var de inte medvetna om riskerna eller så valde de att bortse från dem.
Forskningen skulle få stor betydelse för förståelsen av atomernas inre byggnad och den väldiga energi som finns lagrad i atomkärnan. Den skulle också leda till viktiga medicinska framsteg – radiumhem för behandling av cancer bildades på flera håll i världen, i Stockholm så tidigt som 1910.
Makarna Curies framsteg undgick inte Kungliga Vetenskapsakademien i Sverige, som hade att utse Nobelpristagarna i fysik och kemi. Men till en början var inte Marie aktuell för priset – som kvinna sågs hon av somliga snarast som assistent åt maken. Till det bidrog ett nomineringsbrev från ett antal medlemmar i den franska vetenskapsakademien, där Pierre Curie gavs hela äran för upptäckterna och Maries insatser helt ignorerades.
Det var första, men inte enda gången Marie Curie var nära att bli utan Nobelpriset på grund av omgivningens trångsynthet.
När Pierre Curie fick kännedom om planerna reagerade han starkt, och skrev till akademien att han inte kunde acceptera priset om inte hustrun fick dela det. Akademien tog sitt förnuft till fånga och makarna Curie tilldelades fysikpriset 1903, som de delade med Henri Becquerel. Därmed blev Marie Curie den första kvinnliga Nobelpristagaren, och paret Curie blev världskändisar.
Tillsammans fick de två döttrar men familjen fick inget långt liv tillsammans. Den 19 april 1906 blev Pierre Curie påkörd av en hästvagn när han skyndade över gatan mitt i Paris. Ett av hjulen rullade rakt över hans huvud, och döden var ögonblicklig.
Dagen därpå fanns den tragiska nyheten på tidningarnas förstasidor världen över tillsammans med en katastrof av en annan dimension: jordbävningen som ödelade San Francisco och krävde 3 000 människoliv.
Marie Curie var förkrossad, men sökte tröst bland provrör, kolvar och mätinstrument.
”Jag arbetar på laboratoriet hela dagarna. Jag mår bättre där än någon annanstans. Mer och mer känner jag att mitt liv med dig, Pierre, oåterkalleligen är över”, skrev hon i sin dagbok efter dödsfallet. Hon fortsatte: ”Jag kan inte föreställa mig något som skulle kunna bereda mig riktig glädje förutom möjligen forskningsarbetet.”
Bara månaden efter makens död blev hon erbjuden att bli hans efterträdare som laboratoriechef och ”chargée de cours” på Sorbonne. Hon accepterade, och grävde ner sig i arbete.
År 1910 lyckades hon efter mycket möda isolera ämnet radium i ren form, och hon definierade även en (inte längre använd) måttenhet för radioaktivitet, som senare fick namnet curie. Hon blev även invald i svenska Kungliga Vetenskapsakademien.
Det blev hon däremot inte i den franska vetenskapsakademien. Hennes kandidatur dit 1910 väckte omfattande debatt och fick både stöd och kritik. Vid det avgörande mötet kring valet höll en av de tongivande i akademien, Émile Lavasseur, att långt anförande där han fastslog att det aldrig varit meningen att kvinnor skulle få ta plats i akademierna.
Han avslutade med en vädjan om att ”inte kränka enhetligheten i denna elitförsamling som Institute de France är”, och fick dundrande applåder. Marie Curie förlorade omröstningen och den lediga stolen gick till – just det – en man.
Året därpå fick hon sitt andra Nobelpris, denna gång i kemi, och blev därmed den hittills enda person som fått priset i två olika vetenskapliga kategorier. Motiveringen var upptäckterna av grundämnena polonium och radium.
Men även denna gång skulle hennes Nobelglädje grumlas. Orsaken var att Nobelkommittén plötsligt började tveka om sitt val. Franska tidningar, och särskilt högerpressen, hade nämligen publicerat skandalartiklar om att Marie Curie inlett en kärleksrelation med forskaren Paul Langevin, en gift man. Det gick så långt att Svante Arrhenius, kemipristagaren från 1903, i ett brev förklarade att man helst såg att hon inte infann sig till prisutdelningen.
Då hade Marie Curie fått nog: ”Jag kan inte acceptera principen att värderingen av vetenskapliga insatser ska påverkas av förtal och illasinnat skvaller. /.../ Det gör mig ont att ni själv inte är av samma uppfattning”, skrev hon tillbaka och åkte sedan till Stockholm för att hämta priset.
När första världskriget bröt ut några år senare var inte Marie Curie sen att göra sig nyttig. Hon lät tillverka 200 röntgenapparater som hon installerade i bilar och, efter en dust med den militära byråkratin, fick tillstånd att köra till fronten för att undersöka och vårda sårade soldater. ”Les petits curies” lär bilarna ha kallats av soldaterna.
Men arbetet i laboratoriet som Marie Curie älskade skulle också försämra hennes hälsa och förkorta hennes liv. Hon led av svåra smärtor i rygg och ben, och periodvis var hon så trött att hon inte orkade arbeta alls. När man väl började förstå de medicinska riskerna med radioaktivitet hade flera av Marie Curies medarbetare redan blivit sjuka eller avlidit.
Den 4 juli 1934 avled Marie Skłodowska Curie i aplastisk anemi, en benmärgssjukdom som troligen orsakades av all strålning hon utsatts för i sitt arbete. Hon begravdes i familjegraven i Sceaux intill maken Pierre. 1995 flyttades bägge makarnas aska till Panthéon i Paris, där Frankrikes främsta medborgare vilar.
Artikeln är en del av vårt tema om Medicinhistoria.
