Bakom kulisserna hos Nobelkommittén
Det är Nobelvecka och pristagare inom spridda discipliner anländer till Stockholm från olika delar av världen. I en intervju berättar Juleen Zierath om sin första Nobelprisutdelning som ordförande i Nobelkommittén och om hur det var att veta något ingen annan visste.
När Juleen Zierath tog över efter Urban Lehndahl som ordförande i Nobelkommittén i november förra året blev hon den första kvinnan på posten. Årets tillkännagivande av medicinpriset, där forskarna James Rothman, Randy Schekman och Thomas Südhof, belönades för sina upptäckter rörande vesikeltrafik, var hennes första som ordförande.
Hur var det?
- Det var en speciell känsla att gå ner för trappan i Nobel Forum och veta något som ingen av åhörarna, eller resten av världen, vet.
Hur arbetar ni i Nobelkommittén med att komma fram till rätt pristagare?
- För att vara aktuell måste man ha blivit nominerad och under året tar vi in nomineringar och scannar av den vetenskapliga världen för att se att vi inte har missat någon som borde ha varit nominerad. Som ordförande är det mitt jobb att leda kommitténs arbete. I början arbetar vi med många olika sammansättningar av pristagare, men ju längre året går och prisutdelningen närmar sig utkristalliseras de aktuella sammansättningarna. De sista veckorna innan priset tillkännages arbetar vi hårt med den slutliga konstellationen av pristagarna. Den presenteras sedan för Nobelförsamlingen, som består av 50 ledamöter, som röstar om kommitténs förslag. Det är en speciell känsla när du kommer till en punkt där du anar att församlingen kommer att rösta i den riktning som kommittén föreslagit.
Du är professor i fysiologi på Karolinska institutet och har en egen forskargrupp. Hur hinner du med din egen forskning?
- Jag har tillräckligt med tid och har mina forskaranslag och mitt liv organiserat så att jag kan ta hand om det. Jag har också en aktiv forskargrupp, i år har vi publicerat runt 20 vetenskapliga artiklar. Men det är naturligtvis mycket arbete och ett stort ansvar. Samtidigt är arbetet i Nobelkommittén starkt kopplat till det jag gör. Att läsa en artikel om vesikeltrafik ligger väldigt nära min egen forskning och att läsa en skönlitterär bok ligger längre från mitt arbete med Nobelpriset än att läsa vetenskapliga artiklar.
Årets pris gavs för upptäckter som gett kunskap om cellernas transportsystem, som är en viktig del i cellens fysiologi. I din egen forskning studerar du också cellfysiologi men med inriktning på utvecklandet av insulinresistens vid typ 2 diabetes. Hur nära ligger årets Nobelpris din egen forskning?
–Både nära och inte nära. Tidigt i min karriär studerade jag hur socker transporteras in i cellen och hela processen involverar specialiserade proteiner, så kallade glukostransportörer. De rör sig från cellens inre till cellmembranet och gör det till stor del genom att använda sig av vesikeltransportmaskineriet som upptäktes av Rothman, Schekman, och Südhof. Det visste vi inte vi i när vi började studera glukosmetabolism. Men vesikeltransportsystemet är relaterat till väldigt mycket annan forskning eftersom det är så oerhört fundamentalt.
Hur stort inflytande har du på vem som får priset?
- Jag har inte mer inflytande än någon av de andra i församlingen.
I början av Nobelprisets historia gavs priset till ”stora” upptäckter som upptäckten av insulin och människans blodgrupper. Ju fler år som går och ju fler pris som delas ut blir de prisade upptäckterna mer nischade och smala. Vad tror du får Nobelpriset år 2050?
- Jag har ingen aning och vill egentligen inte spekulera i det. Men det finns mycket kvar som ännu inte är upptäckt och jag tror att vi i själva verket vet mycket lite om hur vår kropp är uppbyggd. Som hur hjärnan fungerar. Hur tar man fram alla minnen som finns lagrade? Eller vad är hemligheten med livet? Varför dör vi när vi blir gamla och inte lever tills vi blir 180 år gamla? Varför lever sköldpaddor längre? Det finns fortfarande så mycket att veta.
I Sverige pratar vi ofta om att vi inte bara ska dela ut Nobelpris utan också få dem. Av de 104 medicinpris som hittills delats ut har åtta svenskar fått det jämfört med 93 amerikaner. Vad är den största skillnaden i forskningsklimatet i USA jämfört med Sverige?
- Först vill jag påpeka att Sverige har fått ganska många Nobelpris i förhållande till sin storlek. USA är ett mycket större land och det är inte konstigt att fler Nobelpristagare kommer därifrån. Jag vill inte heller koppla forskningsklimatet i de olika länderna till antalet Nobelpris. Men jag kan konstatera att just nu är forskarklimatet i USA tufft. Jag har vänner som blivit av med jobbet eftersom staten stängt ner delar av verksamheten och i dagsläget är det bara runt sju procent av anslagsansökningarna som beviljas, så det är svårt. Men historiskt sett finns det en skillnad. I USA har det gjorts enorma satsningar på forskning och de anslag som har funnits har varit större än i Sverige, vilket har inneburit att amerikanska forskare har haft relativt stabil finansiering. I Sverige ligger medelanslaget på runt 700 000 kronor, och det är väldigt svårt att driva ett labb med de pengarna och forskarna ägna mycket tid åt att söka nya anslag.
Vad skulle du önska för förändring för svensk forskning?
- Större anslag över en längre tid. Men vi ska komma ihåg att under de senaste fem åren har den svenska regeringen ökat sina satsningar på forskning, medan nästan alla andra länder har fått nedskärningar. Själv är jag lyckligt lottad eftersom jag har fått ett stort europeiskt anslag på totalt fem miljoner kronor per år i fem år. Det är fantastiskt och ger stabilitet och tillräcklig finansiering för att kunna vara mer visionär i min forskning och ta fler risker.
Hur yttrar sig det i din forskning?
- Det har bland annat inneburit att vi har kunnat rikta in oss på epigenetik och på hur miljön påverkar vårt DNA. I stället för att studera hur socker tar sig in i cellen kan vi nu göra större studier där vi studerar stora patientpopulationer och hur omgivningen påverkar deras epigenom. Utan ett stort anslag hade jag aldrig kunnat göra det utan fortsatt att fokusera på de mindre specifika frågeställningarna.
Det är ont om kvinnor i Nobelsammanhang. Du är den första kvinnliga ordföranden i Nobelkommittén och av de 204 Nobelpristagarna i fysiologi eller medicin är bara tio kvinnor. Är jämställdhet mellan könen något ni tänker på i arbetet med Nobelpriset?
- Jag känner mycket starkt för mångfald, och arbetar aktivt med det i min forskargrupp och genom mitt engagemang i andra organisationer. Men jag ser inte mångfald som en fråga bara relaterad till kön. Att hålla sig till könsperspektivet marginaliserar mångfaldsfrågan och det finns många andra som är underrepresenterade. I USA är till exempel alla andra än vita kaukasier i minoritet och jag tycker att vi ska försöka få så många olika typer av människor som möjligt att avancera inom forskning, däribland kvinnor. Men med det sagt, vi måste stötta kvinnor i forskningen och uppmuntra kvinnor att välja vetenskap som en karriär. Nästa steg är att öka antalet kvinnliga ledare. Vi har inte många kvinnliga ledare inom forskningen, det är bara att titta runt på KI. Jag tror visserligen inte att det är något unikt, men det måste ändras.
När det gäller Nobelpriset är många av upptäckterna ett par årtionden gamla och då var det väldigt ont om kvinnliga forskningsledare som ledde stora forskargrupper. Jag tror att det kommer att ändras, i dag ser vi fler kvinnor i ledande positioner.
Som kvinnlig forskningsledare och ordförande i Nobelkommittén, ser du dig själv som en förebild?
- Människor ser sig ofta inte själva som förebilder. Jag noterar att många söker min uppmärksamhet och jag inser vilket ansvar jag har, men jag kan omöjligt vara talesperson för alla kvinnor. Samtidigt var en kvinnlig förebild något jag saknade när jag startade min forskarkarriär som ensam kvinna bland en massa män. Så jag antar att jag på vissa sätt är en förebild.