Replik: Kommittéerna ger ojämlik vård
Inför den explosiva tillväxten av kunskapsmassan inom vården och utvecklingen av digitala verktyg för att hantera ”big data” närmar vi oss snabbt ett läge där behovet av disruptiva förändringar av vårdens organisation och styrning blir alltmer påkallat. Begreppet är lite av ett modeord och brukar användas för mer omstörtande ingrepp i rådande strukturer. Institutet för hälso- och sjukvårdsekonomi hade till exempel disruptiva förändringar som tema vid sitt senaste tvådagars IHE-forum. Men fortfarande är det lång väg från tanke till handling.
Ett område med behov av större förändringar är läkemedelskommittéernas verksamhet. Den 14 december intervjuade Life Science Sweden Ellen Vinge, ordförande för läkemedelskommittéernas nätverk. Här anges som angelägna uppgifter för kommittéerna att granska, värdera och ge råd om praktisk användning av läkemedel, att sammanställa effekten av läkemedlet i relation till kostnaden, ge råd om ”bästa köp”, att följa effekten, ibland i särskilda införandeprotokoll med mera.
Om införande och användning av läkemedel på detta sätt ska filtreras genom 21 olika kommittéer så garanteras att vården i Sverige aldrig kan bli någorlunda jämlik. Det ter sig alltmer kontraproduktivt att ett litet land med endast 10 miljoner invånare är betjänt av ett sådant system. Än mer märkligt blir det i perspektivet av att Sverige sedan några år brottats med en tidsstjälande byråkrati vid införandet av nya läkemedel och kommit fram till ett upplägg som man kallar ordnat införande. En särskilt viktig komponent i denna process var att SKL blev värd för en nationell kommitté, det så kallade NT-rådet, och att samtliga landsting förband sig att följa de rekommendationer som detta råd utfärdar. Syftet med nyordningen var att uppnå en jämlik, kostnadseffektiv och ändamålsenlig läkemedelsbehandling.
Efter nu snart två år kan konstateras att det ordnade införandet körde fast vid landstingsgränserna. De givna löftena att följa de nationella rekommendationerna upphävdes genom olika lokala interventioner där läkemedelskommittérna spelade en avgörande roll. Ett belysande exempel är införandet av nya, livsförlängande läkemedel för prostatacancer. Trots rekommendation går införandet fortfarande trögt och variationen mellan landstingen är påtaglig. Situationen förvärras av att man inte heller på nationell nivå lyckats med sin föresats att noga följa införandet av läkemedlen. Vi saknar fortfarande klarhet om hur stor den tilltänkta målgruppen är, hur stor andel som faktiskt behandlas, lokalt och nationellt samt vilka effekter som uppnås. Denna brist på uppföljningsdata omöjliggör också de forskningsinsatser som behövs för att snabba på utvecklingen mot en mer effektiv och jämlik läkemedelsanvändning.
Sammanfattningsvis är en radikal förändring av läkemedelskommittéernas roll angelägen, med inriktning på att de ska harmoniera med och växla upp nyttan med det nationella ordnade införandet. Dags för ett disruptivt ingrepp!
Läs intervjun med Ellen Vinge här:
"Någon måste sila kunskapsmassan"
