"Någon måste sila kunskapsmassan”
Kritik har framförts mot läkemedelskommittéer under hösten, men de fyller en viktig funktion menar förespråkare. Den ökande mängden information blir för mycket för praktiserande vårdpersonal att själva gå igenom, säger Ellen Vinge, ordförande för Läkemedelskommittéernas nätverk.
Under hösten har tidningen SvD granskat deltagarna i Sveriges läkemedelskommittéer och visat att ett 60-tal av medlemmarna samtidigt tar emot uppdrag och ersättning av industrin. Vård och industri måste samverka mer, säger regeringens life science-samordnare Anders Lönnberg, men han säger samtidigt att lagen om läkemedelskommittéer är överflödig idag.
Det håller Ellen Vinge, ordförande för Nätverket i Sveriges läkemedelskommittéer och sakkunnig inom Kalmar Läns landsting, inte helt med om. Lagen kan kanske avskaffas, men det decentraliserade arbetet med läkemedelsfrågor behövs.
– Vår utmaning är att studera helheten och föra ut kunskapen, på ett lättfattligt och hanterbart sätt, för att patienterna ska få den mest relevanta och säkra behandlingen till en rimlig kostnad, säger hon. Det går inte för dagens vårdpersonal att följa med i den snabba utvecklingen på alla områden. Vi har inte heller resurser att granska all originalinformation, men vi bidrar med tvärdisciplinära diskussioner och utbildningar för att göra hanterbara urval.
Den första granskningen av läkemedel startade som frivilliga samarbetsgrupper som gick ihop och sovrade bland läkemedlen på sjukhusen. Sedan 1996 är de lagstadgade och har till uppgift att “verka för en tillförlitlig och rationell läkemedelsanvändning”. Alla landsting måste ha minst en kommitté och råden ska grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet. I övrigt är de fria att organiseras som det passar i regionen.
De granskar värderar och ger råd om praktisk användning av läkemedel efter att de blivit godkända av Läkemedelsverket och subventionerade och Tandvård- och läkemedelsverket, TLV.
Den information som sakkunniga i en kommitté ska sammanställa handlar om effekten av läkemedlet, i relation till kostnaden och vilken insats som krävs av sjukvårdens personal. Kommittéerna ger råd om ”bästa köp” när behandling ska påbörjas, och väger då ihop flera olika faktorer. Effekten av nya läkemedel följs upp extra noga, ibland i särskilda införandeprotokoll, men Vinge ser begränsningar med dagens biverkningsrapportering. Vården ska rapportera om möjliga biverkningar, men de enskilda incidenterna sätts inte in i sitt kliniska sammanhang när återrapporteringen omsider kommer från myndigheten.
– Vårt problem är att vi inte känner till kontexten vid biverkningsrapporteringen. Till exempel vad som är själva sjukdomen, och vad som är en effekt av själva läkemedlet eller andra samtidigt använda läkemedel, säger Ellen Vinge.
Samarbeten med andra landsting ökar och allt fler grupper inom landstingen granskar jämförande statistik från eHälsomyndigheten, Socialstyrelsen och SKL. Att jämföra användning av läkemedel med behandlingsresultat i olikalandsting och regioner ger underlag för diskussioner och incitament till förbättringar.
– Öppna jämförelser är viktig input för oss, för att kunna bli bättre och få nya infallsvinklar. I slutändan handlar det om att hitta den behandling som ger önskat resultat för patienten, förklarar hon.
Faktorer som till exempel miljö, har idag mycket begränsad betydelse för råden från Läkemedelskommittéerna. När väl Läkemedelsverket eller EUs läkemedelsmyndighet EMA har godkänt tillverkningsprocessen, kan läkemedelskommittéerna inte påverka företagen. Ofta har läkemedel med likartad effekt och användningsområde också likartade effekter på miljön. Läkemedel som har bra medicinsk effekt kan vara bovar för miljön, till exempel hormonella preventivmedel och vissa antibiotika.
– Det är ju tyvärr så att flera av de mer verksamma läkemedlen har en stor inverkan på miljön, det vet vi, men vi granskar i dagsläget inte tillverkningsprocesserna, säger Ellen Vinge. Möjligen kan läkemedelskommittéerna påverka hur mycket man använder vissa preparatgrupper, och heja på utvecklingen av bättre reningsprocesser i kommunala avloppssystem.
Hur ser samverkan ut med bolagen?
– Vi blir ivrigt uppvaktade, men hinner inte träffa alla de företag som vill fråga eller berätta om sina produkter. Men vi läser på så mycket vi hinner och orkar.
Jävighetsproblematiken som framkom under höstens granskande artiklar i Svenska Dagbladet borde lösas med fler oberoende granskare, menar Vinge. Inte färre.
– Ju färre experter som involveras i framtagning av riktlinjer, desto större risk för att det kan bli fråga om jäv. Våra läkemedelsmyndigheter har ju ofta problem med att hitta ojäviga experter för arbete med sina riktlinjer. Dessutom är det ju ganska ofta så att experterna inte heller är eniga sinsemellan, inte ens inom ett landsting/region.
Utdrag ur lagen om Läkemedelskommitteerna, från 1996:
1 § I varje landsting skall det finnas en eller flera läkemedelskommittéer. Landstinget bestämmer hur många sådana kommittéer som skall finnas och vilket organ inom landstinget som skall tillsätta en kommitté. Landstinget bestämmer också antalet ledamöter i varje kommitté och mandattiden för ledamöterna. Vad som i denna lag sägs om landsting gäller även kommuner som inte ingår i ett landsting.
2 § Varje läkemedelskommitté skall erbjuda företrädare för farmaceutisk och medicinsk expertis att på lämpligt sätt delta i kommitténs arbete.
3 § En läkemedelskommitté skall genom rekommendationer till hälso- och sjukvårdspersonalen eller på annat lämpligt sätt verka för en tillförlitlig och rationell läkemedelsanvändning inom landstinget. Rekommendationerna skall vara grundade på vetenskap och beprövad erfarenhet.
4 § E-hälsomyndigheten ska till en läkemedelskommitté lämna uppgift om läkemedelsförskrivningar av personal vid vårdinrättning inom kommitténs verksamhetsområde och som registrerats enligt lagen (1996:1156) om receptregister. Om kommittén finner att det förekommer brister i läkemedelsanvändningen inom verksamhetsområdet ska kommittén göra de påpekanden som behövs och vid behov erbjuda hälso- och sjukvårdspersonalen utbildning för att avhjälpa bristerna. Lag (2013:1022).
5 § Varje läkemedelskommitté skall i den omfattning som behövs samverka med andra läkemedelskommittéer samt med berörda myndigheter, universitet och högskolor.
6 § Landstinget skall utfärda ett reglemente med de föreskrifter om en läkemedelskommittés verksamhet och arbetsformer som behövs.
SFS nr : 1996:1157
Läs också:
Replik: Kommittéerna ger ojämlik vård
