23948sdkhjf

Bioarctics grundare Lars Lannfelt prisas: ”Vill skapa något för framtiden”

Det låter som en forskares dröm: att bli först i världen med ett läkemedel som har verklig effekt mot en av våra stora folksjukdomar. Lars Lannfelt och hans företag Bioarctic har uppnått just det, och ligger därmed bakom en verklig bedrift i svensk medicinhistoria. Nu tilldelas han Forska!Sveriges utmärkelse 2023.

Lars Lannfelt tar emot i Bioarctics lokaler vid Stadshagen i Stockholm. Där på tre (och snart fyra) våningsplan finns huvudkontor och labb inrymt i en fastighet belägen inte långt från platsen där Kabi Vitrum och flera andra stora svenska läkemedelsbolag tidigare hade sina verksamheter.

– I dag finns det inte så mycket kvar av den svenska läkemedelsindustrin, tyvärr. Det har varit en drivkraft för mig och Pär (Gellerfors, medgrundare till Bioarctic, reds anm). Vi vill skapa något för framtiden, att Bioarctic ska växa till något stort och finnas kvar även efter oss, säger han.

Chansen att den drömmen ska förverkligas har ökat på sistone. I juli i år kom beskedet att bolagets läkemedel lecanemab beviljats marknadsföringstillstånd av den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA.

Det blev därmed det första fullt godkända läkemedlet som bromsar Alzheimers sjukdom, en nyhet som har väckt enorm uppmärksamhet världen över. Sedan dess har ett godkännande även kommit i Japan, och i EU väntas ett beslut inom kort.

Men vägen dit har inte varit spikrak, och innehåller såväl besvikelser som skön revansch.

På 1980-talet arbetade Lars Lannfelt som läkare och ägnade sig även åt forskning, bland annat kring den sällsynta sjukdomen akut intermittent porfyri. Men 1991 kom ett samtal från Bengt Winblad, professor i geriatrik vid KI, som föreslog ett samarbete.

– Det hade börjat hända spännande saker inom Alzheimerfältet, genetiken hade börjat ge vägledning. Jag tackade ja, och det var ett bra beslut.

Året därpå upptäckte Lars Lannfelt en ärftlig förändring med koppling till tidig Alzheimers. Fyndet, som tycktes bekräfta betydelsen av beta-amyloid för utvecklingen av Alzheimers, döptes av amerikanska forskare till ”the Swedish mutation”.

Upptäckten fick stort genomslag – men också ett surt efterspel.

– Då samarbetade jag med ett gäng i USA, och patentet hamnade hos en av dem. Det var otroligt irriterande. Men jag var upptagen med min forskning och la inte mer energi på det där.

1998 gjorde han ytterligare en upptäckt, efter tips från en distriktsläkare. Hos en familj i övre Norrland, som hade mycket Alzheimers i släkten hittade han ännu en mutation, sedermera kallad ”den arktiska mutationen”. Det var förståelsen av mekanismerna bakom den som ledde fram till idén bakom lecanemab.

– Då tänkte jag direkt att ”det här måste jag patentera”. Revanschlusten var den största drivkraften för mig då.

I korthet gick behandlingsidén ut på att det är en särskild form av beta-amyloid, små och lösliga så kallade protofibriller, som är mest skadlig och som behandlingen bör angripa.

En patentansökan gick iväg, och samtidigt inleddes arbetet med att ta fram antikroppen som skulle bli den aktiva substansen i lecanemab. Det skedde i ett labb vid Uppsala universitet, där Lars Lannfelt sedan 2001 hade en professur.

Hedras med utmärkelse

Lars Lannfelt tilldelas Forska!Sveriges forskarutmärkelse 2023 för ”banbrytande insatser för att förstå och behandla de bakomliggande faktorerna till Alzheimers sjukdom, vilket lett fram till världens första sjukdomsmodifierande behandling”.

2003 bildade han Bioarctic tillsammans med gamle kollegan Pär Gellerfors för att ta hand om de kommersiella möjligheterna kring upptäckten. Efter en tid inleddes ett samarbete med japanska Eisai, som hade resurserna och kunskapen för att sköta det kliniska utvecklingsarbetet.

– Det har stor erfarenhet av sådant arbete och kan verkligen det, medan vi är duktiga på det molekylära, det prekliniska.

Men medan utvecklingen av lecanemab stadigt gick framåt fanns det en hel del forskare som tvivlade – de trodde inte på strategin att angripa beta-amyloid. Det fanns, och finns fortfarande, en skola som förordar att man istället inriktar sig på proteinet tau, som också kan kopplas till förändringar i hjärnan vid Alzheimers sjukdom.

Den akademiska humorn har gemenligen döpt de bägge grupperingarna till ”baptister” respektive ”tauister”.

– Det är sunt att det finns olika uppfattningar. Men jag är ganska säker på att vi har rätt, och tycker väl att det bevisas av framgångarna med lecanemab, säger Lars Lannfelt.

Även om läkemedlet nu har fått sina första godkännanden finns det fortfarande invändningar, bland annat kring vilken nytta det kommer att ha för patienterna.

I kliniska prövningar har lecanemab bromsat progressionen av tidig Alzheimers med 27 procent. En rätt måttlig effekt, säger somliga. Vad svarar du dem?

– Att det här handlar om studier på 18 månader. Sjukdomen kan ha pågått i 15-20 år innan dess. Jag tror att man på sikt kommer att använda sig av en lägre underhållsdos, och att behandlingstiden ska vara väldigt lång, kanske livet ut.

Det är en resurskrävande behandling med infusioner på sjukhus varannan vecka och dessutom MR-undersökningar för att upptäcka eventuella biverkningar. Kommer detta att kunna bli en bred behandling för stora grupper?

– Jag har väldigt svårt att bedöma det. Jag tror att det kommer att ta ett tag att komma igång, eftersom sjukvården inte är riktigt förberedd idag. I framtiden hoppas jag att det kommer fram en subkutan beredningsform så att man kan ta den i hemmet, antingen själv eller med hjälp av en distriktssköterska. Det skulle underlätta.

– Jag tror att ett stort framsteg kommer att vara när vi får teknik som ökar antikroppars förmåga att bättre ta sig in i hjärnan. Det kommer att göra behandlingen mer effektiv och mycket billigare.

På Bioarctic pågår just ett sådant projekt för att utveckla en metod för att förbättra transporten av biologiska läkemedel över blod-hjärnbarriären. Dessutom har företaget utvecklingsprojekt inom Parkinsons sjukdom och ALS.

I takt med lecanemabs framgångar har Bioartics aktie skjutit i höjden – i slutet av oktober var börsvärdet över 21 miljarder kronor. Lars Lannfelt äger fortfarande en tredjedel av aktierna, och enkel matematik säger att han inte har några ekonomiska skäl att lyfta ett finger mer i sitt liv. Ändå stiger han vid 74 års ålder fortfarande upp varje morgon och åker in till jobbet på Kungsholmen i Stockholm.

Det är över 30 års arbete som du kan skörda frukten av nu. Kan du inte bara luta dig tillbaka och njuta?

– Jo, jag är nöjd och glad, det är jag ju. Men jag jobbar fortfarande heltid för jag tycker det är kul och för att jag vill ha koll på vad som händer. Samtidigt litar jag på mina medarbetare, det är viktigt för mig för att orka med. Det är ett fantastiskt gäng jag jobbar med.

LARS LANNFELT

Ålder: 74 år

Familj: Hustrun Lotta Silfverhielm, konstnär och barnboksförfattare , samt två barn och två barnbarn.

Bor: Lägenhet på Södermalm. ”Jag är uppväxt i Enskede, då hamnar man gärna där när man lämnar föräldrahemmet.”

Jobb/karriär: Disputerade vid Karolinska institutet 1990, professor i molekylär geriatrik vid Uppsala universitet sedan 2001, invald i Kungliga Vetenskapsakademien 2004. En av grundarna till företaget Bioarctic, som utvecklar behandlingar mot bland annat Alzheimers sjukdom, Parkinsons sjukdom och ALS.

Fritidsintressen: ”När Lotta och jag träffades hade vi varsin segelbåt. Så båtar och skärgård har det blivit. Numera har jag en motorbåt, och så har vi ett ställe på Runmarö där vi är väldigt mycket.”

Om vad han och hustrun ska göra med pengarna från lecanemab: ”Vi har påbörjat arbetet med en stiftelse, men inte kommit så långt. Det är ganska komplicerat, men vår tanke är att stiftelsen ska ge bidrag till forskning och kultur.

Senast lästa bok: Ingrid Carlbergs ”Marionetterna – en berättelse om världen som politisk teater” och Kjell Westös ”Skymning 41”

Artikeln är en del av vårt tema om Intervju.

Kommentera en artikel
Utvalda artiklar

Nyhetsbrev

Sänd till en kollega

0.068