”Vem ska betala för framtidens läkemedel?”
Jag läser i DN om Nadja i Jönköping som är överviktig efter en skidolycka med påföljande immobilisering. Hon kan inte få en operation av knäet eftersom hon väger för mycket. Efter att hon gått ned 20 kg med viktavlastande träning har hon fortfarande 25 kg kvar.
Ur medicinsk synvinkel borde hon få tillgång till läkemedel för viktminskning och eftersom de inte ingår i högkostnadsskyddet så vill hon betala själv. Men nej, hon nekades ur ett etiskt perspektiv; det blir orättvist mot dem som inte har råd att betala själva!
Jag kan smita före i bröstcancerscreeningskön, köra min kropp genom helkropps-MR för cancerscreening och kirurgiskt åtgärda mina överviktsdepåer. Men jag får inte använda mina pengar på läkemedel – då blir det oetiskt.
Är det jag eller världen som är snurrig? Vad är det som gör att just Nadja (och andra med övervikt) ska nekas betala för viktminskande läkemedel? Borde det inte stå envar fritt att använda sina resurser som hen önskar? På läkemedel, gymkort, solsemestrar eller champagne? Hade vi tänkt samma sak om det gällde en livräddande medicinskt dokumenterad cancerbehandling som myndigheterna ännu inte bestämt sig för att subventionera? Troligtvis inte. Är det kanske så att de som är överviktiga ändå få skylla sig själva? Eller kommer detta att gälla generellt för läkemedel som inte betalas ur vår gemensamma plånbok?
De flesta av oss tycker nog att detta är ganska konstigt och även om Nadja nu fått sitt läkemedel (i Stockholm) så tippar jag att Region Jönköpings läns läkemedelskommitté tvingas revidera sina riktlinjer. Och visst är det bra om Nadja nu kommer tillbaka efter tre års sjukskrivning, men artikeln är främst intressant ur ett större perspektiv. Just nu pågår en intensiv utveckling av högspecialiserade läkemedel för olika sjukdomar, i stor utsträckning för cancer, men också för autoimmuna sjukdomar inklusive Alzheimers sjukdom. Läkemedlen studeras ofta i kliniska studier med ganska vida indikationer, det vill säga man dokumenterar effekt och säkerhet ganska brett. Det är inte solklart att alla dessa läkemedel till fullo kan subventioneras.
Jag tänker att vi framöver kommer att få se många exempel på läkemedelsbehandlingar som inte ger tillräckligt stort hälsoekonomiskt värde för att det offentliga ska överväga att betala. Det kan vara riktigt dyra läkemedel med liten chans för terapeutisk framgång eller läkemedel vid avancerad cancer, som ger en marginell ökning av överlevnad. Oavsett om det offentliga kommer att betala för dessa läkemedel eller inte så kommer det att finnas individer som har möjlighet att betala själva för den lilla chansen att de svarar på behandlingen eller för att få några extra månader. Ska vi meddela dem att ”Nej, det är inte ok att du tar ut ditt pensionskapital eller säljer sommarhuset i skärgården, det blir orättvist mot dem som inte kan göra så”?
Jag skulle också önska att alla kunde få precis vilken behandling som helst, men så ser inte framtiden ut i en bransch där vi utvecklar alltmer kostbara läkemedel. Det kommer att finnas en privat betalningsvilja. Låt oss ta diskussionen om hur vi ska hantera detta redan nu. Och självklart ska det inte spela någon roll om jag bor i Jönköping eller Stockholm. Vi börjar där.
Artikeln är en del av vårt tema om Debatt.
