Marika Nestor har hållit sig i ungefär samma omgivningar sedan hon började plugga. Här i Uppsala har hon nu byggt upp sin forskargrupp. Foto: Mikael Mildén

Den nya entrébyggnaden på Rudbecklaboratoriet blev klar för bara några månader sedan. Därinne finns en av världens ledande tvärvetenskapliga forskningsmiljöer inriktad på metoder för molekylär diagnostik och nya terapier.

Här på labbet möter mig Marika Nestor, och här eller i omgivningarna har hon tillbringat hela sitt student- och forskarliv.

– Jag pluggade i Uppsala och sedan gjorde jag mitt avhandlingsarbete på Institutionen för kirurgiska vetenskaper. Då jobbade jag mycket med Öron näsa hals-kliniken och fick den kliniska kopplingen också.

Här på Rudbecklaboratoriet har Marika Nestor kunnat bygga upp en egen forskargrupp. Hon har stor hjälp av Cancerfondens Junior investigator award, som ger henne en lön under sex års tid. Det täcker inte projektpengar, men det ger arbetsro att söka externa anslag.

För tillfället är de tio personer på veckomötena. Det är fyra examensarbetare, två egna prekliniska doktorander, som Marika Nestor finansierar och en post-doc som hon delvis finansierar. Dessutom är två industridoktorander och några läkare knutna till gruppen.

Industridoktoranderna ingår i ett samarbete med ett företag. De har betalt av företaget, men på delar av sin arbetstid där gör de forskning som gagnar både Marikas Nestors forskningsgrupp och företagets utveckling.

– Det är en väldigt bra lösning, för då får man in deras perspektiv i vårt arbete också. Tillsammans har vi fått en väldigt bra mix med både kliniker, biomedicinare, civilinjengörer, biologer och så de från industrin. Det är viktigt, säger Marika Nestor.

Hon konstaterar att närheten till Öron näsa hals har gett bra relationer med Akademiska sjukhuset. Industrisamarbetet växte fram genom att en tidigare doktorand på institutionen utvecklade en mätteknik och startade bolaget Ridgeview diagnostics.

– Det blir ett väldigt bra nätverk till slut, det går naturligt genom samarbeten och konferensmöten.

Tillsammans bedriver de alltså forskning med molekyler som kan hitta och binda till cellerna i cancertumörer. Det är ett område, som blir mer och mer livaktigt och som har stor potential.

– Vi tittar främst på cellytan. Om vi hittar några receptorer eller något antigen på ytan kan vi utnyttja det och göra målsökande molekyler, antikroppar eller något annat, som binder till just dessa receptorer.

Uppdraget är självklart inte helt enkelt. En cancercell utvecklas ju ur en vanlig cell, vilket gör det svårt för kroppens eget immunförsvar att förstå att det är en fiende. Men dessa celler beter sig på ett annat sätt. Den extrema tillväxten gör att de behöver mycket av allt, tillväxthormoner, socker och annat. Receptorerna som behövs för detta är kanske inte unika, men finns i mycket högre grad på cancercellernas yta.

– Det är svårt att hitta det perfekta antigenet som bara finns på cancerceller, det hade ju annars varit det bästa.

Nästa steg är att sätta en radionuklid på sin molekyl. När den sedan fäster till tumörcellen fungerar det som en lokal strålterapi.

– I vanliga fall när man gör strålterapi måste man veta var tumören är och så riktar man in strålningen utifrån. Men här får vi en långt bättre precision.

Ytterligare en finess är att metastaser som spridits i kroppen också nås av behandlingen, utan att man behöver ha hittat dem än. Marika Nestors grupp tittar också på olika sätt att göra cellerna känsligare för strålning, till exempel med hjälp av olika läkemedel. I kombination kan man då få bättre effekt i en behandling.

Arbetet med målsökning är ett bra exempel på tidsperspektiven i den här typen av forskning. Marika Nestor berättar att själva idén kom för kanske 30 år sedan, men tekniken drogs med en rad problem, som att immunförsvaret inte tolererade antikropparna. Successivt har man hittat lösningar.

– Det här ger ett uppsving för tekniken som helhet och vi har ju många målsökande läkemedel i klinik och i kliniska prövningar som är antikroppsbaserade. Ett exempel är Herceptin som man ger mot bröstcancer i dag. Det är en antikropp som binder till Her2-receptorn på cellernas yta.

Målsökningen används inte bara till strålterapi. Man till exempel sätta på en cytostatika istället. Eller så har antikroppen i sig en effekt när den binder till cellen, som i fallet med Herceptin som blockerar receptorns funktion, så att cellens tillväxt bromsas. Andra receptorer fungerar så att de lurar immunförsvaret, och kan man blockera dem hjälper man kroppens funktioner på traven.

En verklig finess med de nya, målsökande behandlingarna är att de kan finkalibreras efter vilken tumörtyp patienten har. Exempelvis bröstcancerpatienter delas redan i dag upp i subgrupper, där varje grupp får sin skräddarsydda behandling.

– Det kommer att gå mer och mer mot det. Man ska inte behöva ta mediciner man inte har nytta av och som bara ger biverkningar och kostar en massa pengar.

Det finns dock en möjlig baksida av de målsökande behandlingarna. Alla tumörer är inte helt homogena, utan kan bestå av olika typer av cancerceller, vilket gör att alla inte nås av en skräddarsydd behandling. När man slagit ut största delen av tumören kan vissa celler, som behandlingen inte biter på, finnas kvar och fortsätta sprida sig.

– Därför tror jag att man ofta kommer att få ge en kombinationsbehandling. Om man använder radionuklider är fördelen att strålningen har en viss räckvidd, så de når också omkringliggande celler med en stråldos.

Forskningen som Marika Nestors forskningsgrupp gjort har ännu inte lett fram till kliniska behandlingar. De har hittat ett läkemedel som gör celler känsliga mot strålning. Där har deras resultat bäddat för kliniska prövningar, som redan planeras av företaget som utvecklar läkemedlet.

– Men behandlingarna med målsökande radionuklider ligger längre bort, för där blir säkerhetsaspekterna så mycket viktigare. Det gäller ju att patienterna inte skada, säger Marika Nestor.

Hur arbetar de då för att forskningsresultaten ska kunna ge resultat i form av innovation och komma utanför laboratoriets väggar?

– Vi pratar om det mer nu än för tio år sedan. Jag tror att man kanske är lite naiv i början och tänker att man sprider sina resultat bättre bara genom att publicera dem, man är ju inte forskare för att tjäna pengar.

Men ju mer Marika Nestor lärt sig om branschen, säger hon, desto bättre har hon förstått hur viktigt ett patent kan vara. Kostnaderna för prekliniska och kliniska tester är enorma och det är omöjligt att få ett företag att ta den ekonomiska risken utan att det finns ett skydd i botten. Att inte patentskydda sina upptäckter kan alltså bli kontraproduktivt.

Det finns å andra sidan en motsättning mellan skyddet och kulturen i forskarvärlden, där man vill berätta om sitt arbete på konferenser, publicera rön och diskutera dem med kollegor. Man kan också behöva beskriva dem för att få fortsatta anslag, i dokument som kan betraktas som offentlig handling.

Just nu planerar Marika Nestors forskargrupp för en patentansökan och att eventuellt starta ett litet bolag. Det är en ny erfarenhet, som ingen vet var det kommer att sluta.

– Vi pratar mycket med Uppsala innovation, som verkligen har gjort ett bra jobb med att medvetandegöra forskare om vikten av att ta patent, kanske inte i första hand för att tjäna pengar, utan just för att forskningsresultaten ska kunna ta sig till klinik och börja göra nytta.