Anna Törner: När faran slår till visar sig vårt innersta jag
När Costa Concordia gick på grund i januari 2012 gjorde kapten Francesco Schettino det enda vettiga ur ett individperspektiv: Han valde att snabbt sätta sig i säkerhet i en livbåt medan fartyget förliste. Han dömdes till 16 års fängelse för händelsen som kostade 32 människor livet. Få av oss minns detaljerna runt manövern och vad som faktiskt orsakade olyckan, men vi glömmer aldrig att Francesco saknade modet att ta sitt ansvar.
Vi följer alla nyhetsrapporteringen minutiöst som nu lika gärna kan kallas Coronanytt – de flesta nyheterna handlar om pandemin, viruset, sjukdomen, ekonomiska konsekvenser av smittskyddsåtgärder och politiska stödpaket. Otaliga experter uttalar sig om rätt väg framåt. Jag slås av att ju mer nischad någon är inom sin egen disciplin och desto längre hen står från möjligheten att fatta faktiska beslut, desto mer tvärsäkra råd och absolut kunskap förmedlas.
Ansvaret som vilar på vår nya landsfader Anders Tegnell och Folkhälsomyndigheten är stort; att ge de framåtriktade rekommendationer vi behöver för att hantera epidemin med minsta möjliga påverkan på vårt samhälle och som är hållbara över veckor och månader. Lättast hade varit att följa andra länders beslut eller att ge så restriktiva rekommendationer som möjligt - då har man i alla fall inte gjort något fel ur medicinsk synvinkel. Istället har Tegnell och medarbetare modet att göra en egen bedömning och staka ut en väg för Sverige som skiljer sig från andra länders strategi.
Ingen vet vad som är de minst dåliga manövrarna, vi behöver naturligtvis hantera epidemin ur ett sjukvårdsperspektiv, men det ska också finnas ett samhälle att komma tillbaka till. Vi förstår redan nu att efterdyningarna kommer att bli betydande. Här behöver politiker och ekonomer ta sitt ansvar och kommunicera vad en mer restriktiv linje skulle kosta och inte huka bakom Tegnell och medarbetare.
Någon enstaka gång trumfar verkligheten filmens fiktion. Få av oss kunde föreställa oss dagens scenario när vi för några månader sedan fick de första nyheterna om en ny virusinfektion från Wuhan i Kina. Ändå känns utvecklingen helt logisk, faktiskt den enda tänkbara med den kunskap vi har idag. Ledande myndigheter som Folkhälsomyndigheten, ECDC (Europeiska Smittskyddsinstitutet) och andra myndigheter i Europa missbedömde alla situationen.
Coronapandemin fyller alla kriterier för att klassas som en ”svart svan” – oväntad, stor påverkan men helt begriplig och förutsägbar i backspegelns klarsyn. Få betänker detta när de ansvariga redan nu kritiseras för senfärdighet och otillräckliga åtgärder. Exakt vad som händer i Sverige just nu jämfört med länder som Norge och Finland är ointressant. Nu är tid för handling och inte utvärdering.
När faran slår till polariseras människor mot sitt innersta sanna jag. Någon hoppar i livbåten, andra anmäler sig frivilligt till de utsatta positionerna i sjukvården, uppdrag som bevisligen inte är utan risk.
Det finns inga riktigt bra helhetslösningar, alla vägar framåt innebär kompromisser där både medicinska och samhällsmässiga aspekter måste hanteras. Att ta de riktiga besluten kräver kunskap, mod och handlingskraft. Sällan har vi behövt vara så modiga som nu.
Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.
