23948sdkhjf

Björn Arvidsson: Lärandet som superkraft

Traditionellt har vi både sett och nyttjat våra lärosäten som en tröskel att ta sig över för att kunna ta oss in på arbetsmarknaden. Snart kanske vi måste se lärandet i sig som en möjlighet till att bibehålla vår plats på densamma, skriver Björn Arvidsson.

Idag kommer allt fler rapporter som vittnar om bristen på arbetskraft med relevant utbildning. Arbetsförmedlingen visar bland annat att det under de närmaste fem åren kommer saknas 55 000 personer med utbildning för hälso- och sjukvård samt pedagogiska yrken. Regeringen har nyligen också lyft frågan om kompetensförsörjning och livslångt lärande som ett av fyra viktiga samverkansområden.

Jag brukar skoja om att jag spenderade 10 år på universitetet med att läsa kemi, bara för att mindre än 10 år senare inte ens jobba med det. Samtidigt så vet jag att de färdigheter som jag skaffade mig under dessa 10 år har gett mig möjligheter långt bortom det enskilda ämnet.

Futuristen Alvin Toffler hävdade (fritt översatt) att analfabeten i det tjugoförsta århundradet inte kommer vara de som inte kan att läsa eller skriva, utan snarare de som inte förmår lära, avlära och lära om. Tydligt är att han syftar till en ökad förmåga för oss att förstå att kunskap och sanningar förändras kontinuerligt – och kanske även med accelererande hastighet – varför vi behöver vara öppna för att ständigt förnya vår förmåga.

Att lära är inget vi ska syssla med i början av livet för att sedan skörda dess frukter under resten av vår existens. Där studentmössan tidigare var ett certifikat som berättigade att få börja sin yrkeskarriär borde den – eller doktorshatten för all del – idag mer symbolisera att vi är i början på en resa av nyfiket lärande, där vi fått med oss verktyg för att skörda ny kunskap, eftersom vi vet att lärandet sker i varje möte, aktivitet eller som reflektion på vad vi erfar - genom hela livet.

I en värld där information som kan bli kunskap ökar explosionsartat utmanas vi som individer när den kollektiva kunskapen ökar fortare än vår förmåga att ta till oss den. Samtidigt är en föränderlig värld gynnsam för den som väljer att ta tillvara på de möjligheter som skapas där.

Sverige vill ses som en kunskapsnation och staden Uppsala som jag lever i kallar sig kunskapens stad. Där vi tidigare lade grunden för våra unga bör vi framöver kontinuerligt säkerställa förmågan hos alla våra medborgare i egenskap att fortsätta vara framgångsrika som nation – och berikade som individer.

Lärosätena fyller såklart en fortsatt viktig roll, men arbetsgivare och samhälle har lika stort ansvar och alla delar behöver dra nytta av varandra för vår fortsatta välfärd. Låt nyfikenheten och lärandet bli en del av allt vi tar oss för.

Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.

Kommentera en artikel
Meddela redaktionen
Utvalda artiklar

Sänd till en kollega

0.078