Therese Hazelius: ”Diagnostiken utgör en skrämmande liten andel av budgeten”
Coronapandemins första halvår har slagit hårt mot vården. Inte bara genom den belastning som corona i sig har medfört. Vårdskulden har ökat som en följd av att sjukvården behövt ställa om för att kunna ge vård till patienter som varit svårt sjuka i covid-19. Operationskapaciteten minskade kraftigt under våren och sommaren och vårdgarantin i till exempel Region Stockholm uppfylls nu bara i 57 procent av fallen. Dessutom finns det sannolikt ett stort mörkertal. Många är de som inte har sökt vård av rädsla för att bli smittade på vårdcentralen.
Nu säger politiker att vårdskulden kan klaras inom ett år. Men det målet kommer bara kunna uppnås om vården kan hantera smittriskerna och anpassa kapaciteten efter den verklighet som nu råder. Här är diagnostiken helt nödvändig. Sju av tio medicinska beslut i sjukvården grundar sig nämligen på användningen av laboratoriediagnostik. Diagnostiken har en central strategisk funktion och är avgörande i utvecklingen av vårdens processer. Men inte bara det. Resultatet av ett coronatest påverkar mycket mer.
Det påverkar den enskilda individen. Testet ger inte bara besked om patienten är eller har varit sjuk. Det svarar på frågan om han eller hon kan ha en normal vardag, med arbete, skola och socialt umgänge.
Det påverkar arbetsgivarna. En utbredd testning ger dem möjlighet att planera arbetets utförande och fatta beslut om var arbetet ska utföras – på arbetsplatsen eller hemma.
Det påverkar näringslivet. Människor som är rädda för smitta konsumerar inte.
Det drabbar samhället. Rädslan för smittspridning har slagit hårt mot sysselsättningen. Arbetslösheten har ökat. Nästa år beräknas över 100 000 unga vara arbetslösa som en direkt följd av att tidigare ingångsjobb i coronadrabbade branscher har försvunnit. Detta mer som en följd av rädslan för smitta än av smittan i sig.
Det är uppenbart för alla att vårt samhälle aldrig tidigare har varit så beroende av att vården förmår att snabbt ställa korrekta diagnoser. Trots detta har diagnostiken en skrämmande liten post i vårdbudgeten – endast 2 procent av den totala sjukvårdsbudgeten.
Den tekniska utvecklingen inom diagnostiken innebär allt större möjligheter att ställa diagnos där patienten finns – på den enskilda kliniken, på mottagningen, på vårdcentralen, på apoteket eller hemma hos patienten. Det är fantastiskt men det ställer krav på testernas kvalitet. Såväl vården som patienten måste kunna lita på testresultatet. Vissa importerade tester från oseriösa aktörer som dök upp i krisens tidiga faser var undermåliga och gav svar som var otillförlitliga. Det ledde till att friska stannade hemma i onödan samtidigt som sjuka rörde sig i samhället och spred smittan.
Sedan dess har mycket hänt. Swedish Labtech och alla våra medlemsföretag har tillsammans med vården och berörda myndigheter med en intensitet vi aldrig tidigare upplevt arbetat med att öka tillgången till kvalitativa tester. Och vi har lyckats väl. Fler än någonsin testas. Det har lett till att vårdens resurser nu kan fördelas bättre. Politikerna kan fatta sina beslut om restriktioner på ett säkrare underlag.
Nu börjar saker hända. Landets beslutsfattare har börjat förstå vilken avgörande roll diagnostiken har. Ett tydligt tecken på det är det faktum att regeringen i budgetpropositionen har avsatt två miljarder kronor under 2021 för att stödja regionerna med fortsatt testning för sars-cov-2 och smittspårning. Här har diagnostiken en nyckelroll. Vi kommer, från Swedish Labtechs sida, ha en fortsatt nära dialog med landets regioner för att säkerställa att dessa extra resurser används klokt.
Med rätt resurser och hårt arbete kommer vi att ta oss ur krisen.
Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.