Kosmitta gav vaccin mot smittkoppor
Av I jakten på ett vaccin mot covid-19 har forskarvärlden gjort en unik kraftsamling och haft väldiga resurser. Sådana var inte precis förutsättningarna när den försynte Edward Jenner (1749-1823) på egen hand gjorde sin stora insats mot en minst lika hemsk farsot: den extremt smittsamma och dödliga sjukdomen smittkoppor.
Sjukdomen hade härjat i Asien i flera tusen år innan den på 500-talet nådde Europa. Till en början spred den sig långsamt, men framåt 1700-talet var smittkoppor den stora infektionssjukdomen i Europa.
Dödligheten var hög, omkring 20 procent, och bara under 1700-talet beräknas omkring 60 miljoner européer ha dukat under i sjukdomen.
I Asien användes sedan länge så kallad inokulation, eller variolisation, som behandling. Material från insjuknade fördes över till rispor i friska personers hud. Det gav – om det lyckades – en mildare form av sjukdomen, följd av immunitet, men behandlingen var riskfylld och ett par procent av patienterna dog. Till norra Europa kom metoden i början av 1700-talet, och en av dem som lät ”variolisera sig” var Gustav III.
Ungefär samtidigt började den då 13-årige Edward Jenner, son till en handelsman, som lärling hos en kirurg utanför Bristol. Det lär ha varit där han hörde en mjölkerska dela med sig av sin folkliga visdom: ”Jag kommer aldrig att få smittkoppor för jag har haft kokoppor. Jag får aldrig ett fult, koppärrigt ansikte.”
Kokoppor sprids mellan ko och människa och har oftast ett lindrigt förlopp.
Under decennierna som följde arbetade Jenner som läkare, men mjölkerskans ord fortsatte att mala i hans huvud.
I maj 1796 bröt kokoppor ut på en gård i Berkeley och Jenner såg sin chans. Han ympade den åttaårige drängsonen James Phipps med sekret från en smittad mjölkerska, och snart utvecklades en kokoppa på pojkens arm.
Efter sex veckor gjorde Jenner en okulation med smittkoppor i pojkens arm. Ingen reaktion – pojken var immun. Och det som har kallats för historiens första fungerande vaccination hade ägt rum (även om många medicinhistoriker idag menar att en annan britt, Benjamin Jesty, genomfört ett liknande försök 20 år tidigare).
Året därpå skrev Jenner till Royal Society och berättade om sina slutsatser, men möttes av stark skepsis. Han ”borde inte riskera sitt rykte” genom att lägga fram något så otroligt, var budskapet.
Jenner gav sig inte utan lät publicera en egen skrift med sina rön. Där kallade han sin metod för ”vaccination” eftersom kokoppor på latin heter vaccinia (från vacce = ko).
Motståndet gav snart vika när det visade sig att metoden fungerade. Och efterfrågan var enorm. Redan år 1800 hade metoden nått större delen av Europa.
Edward Jenner blev världsberömd, men var aldrig intresserad av att bli rik på sin upptäckt. Snarare lade han så mycket tid på sitt vaccinationsprogram att hans personliga ekonomi blev lidande. 1823 drabbades han av ett slaganfall och avled i sitt hem i Berkeley, 73 år gammal.
Trots vaccinet skulle det ta lång tid och många liv till innan sjukdomen var utrotad. I Sverige skedde ett utbrott så sent som 1963, då 27 personer i Stockholm insjuknade, varav fyra avled.
Efter en lång kamp, globalt samarbete och gigantiska vaccinationskampanjer förklarade WHO 1980 att smittkoppsviruset inte längre finns i vilt tillstånd, utan bara i laboratorier.
Artikeln är en del av vårt tema om Medicinhistoria.