De 22 forskarna fick betala ett högt pris: "Stolt att jag hade modet"
Av Gunnar Steineck har en lång karriär som cancerläkare bakom sig. Han är idag senior professor vid Sahlgrenska akademin och CMO, Chief Medical Officer, i diagnostikföretaget Arocell.
För ett år sedan publicerades en debattartikel i Dagens Nyheter som väckte stor kontrovers. Där gick 22 forskare till hårt angrepp mot Folkhälsomyndighetens hantering av pandemin, som enligt deras mening inte var tillräckligt restriktiv, och inte byggde på vetenskapliga fakta om bland annat presymtomatisk smitta, virusets smittvägar och vikten av munskydd.
– WHO talade tidigt om en infodemi, men jag tror att Sverige är det enda land där man inte fått vetenskapligt korrekt information från myndigheterna, säger Gunnar Steineck, som kom att bli en av medlemmarna i den kritiska forskargruppen.
Men kritiken föll inte i god jord.
I stället möttes forskarna av en störtflod av fördömanden och hån. De sågades längs fotknölarna av statsepidemiolog Anders Tegnell, kallades alarmister och landsförrädare i sociala medier och hudflängdes av krönikörer i de stora dagstidningarna.
"Ovetenskapligt", "direkt oanständigt" och "en skam för Sverige" var några av omdömena i pressen.
Kritiken gick bland annat ut på att forskarna inte var experter på ämnet, och därför inte borde uttala sig.
– Det var lite märkligt. Bland oss finns flera av landets främsta virologer och Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar, som skrivit en bok om pandemier och tillhör de i landet som är mest inlästa på pandemibekämpning. Själv har jag varit yrkesepidemiolog sedan 1992. Inom Folkhälsomyndigheten finns inte en enda virolog, säger Gunnar Steineck.
Han påpekar också att Folkhälsomyndigheten sedan några år tillbaka inte längre har några professorer anställda och att ledande forskare inom området sedan dess inte längre finns knutna till myndigheten utan jobbar på universiteten.
Ni fick stenhård kritik och löpte gatlopp i press och sociala medier. Vad har det betytt för dig personligen?
– För mig har det inte betytt någonting. Som senior professor råkade jag inte ut för det som däremot hände flera andra av oss. Några har blivit mobbade av sina arbetskamrater på olika sätt. Åtminstone en har flyttat från Sverige och andra har förlorat anslag de haft under många år.
Har du någon gång ångrat att du gick med i gruppen?
– Nej, tvärtom. Jag är stolt över att jag hade modet, och väldigt glad över att jag lärt känna många kollegor som också tar tredje uppgiften på allvar. Det hette tredje uppgiften en gång i tiden – att vi forskare vid sidan av utbildning och forskning också ska dela med oss av vår kunskap.
Det har införts hårdare restriktioner och rekommendationer om att använda munskydd. Tycker du att er kritik har fått avsedd effekt?
– Jag kan inte bedöma det. Men vad jag vet är att vårt agerande har gett många kunskap om det här viruset, och om hur man kan hantera riskerna i vardagen. Vi har gett korrekt vetenskaplig information, och den som inte vill bli sjuk och heller inte vill smitta andra måste ju ha den grundläggande kunskapen: att man smittar innan man blir sjuk, att det hjälper med munskydd, och att pandemin är aerosoldriven.
Artikeln är en del av vårt tema om Intervju.
