Konstgjord andning – från bibeln till den moderna respiratorn
Hösten 2019 när den då nya utställningen ”Livspusten - Historien om den konstgjorda andningen” invigdes visste ingen vad som väntade runt hörnet. I början av det följande året började respiratorer talas om som en bristvara och när intresset för utställningen var som störst fick museet sluta ta emot besökare på grund av smittspridningen i samhället.
Men innanför portarna står utställningen fortfarande kvar.
Här finns det apparater och montrar i vartenda hörn som ger en inblick i hur det har sett ut förr. Ljudet hörs från en video om järnlungan och polioepidemin. Men historien om den konstgjorda andningen tar sin början långt tidigare. Den antyds redan i Bibeln och i olika skapelseberättelser om hur ”liv blåses in” för att återuppliva eller ge liv.
– Det finns också historier från antiken om hur man gjorde hål i luftstrupen på någon som inte kunde andas, berättar museets styrelseordförande Torsten Gordh, professor emeritus i anestesiologi och intensivvård, som visar runt tillsammans med museichefen Urban Josefsson.
Det finns även en noga dokumenterad metod från 1543 av läkaren Andreas Vesalius från en laboration på en gris där en typ av inblåsningsmetod ska ha utförts. Där försågs grisen med ett rör via luftstrupen som sedan kunde användas för att blåsa in luft i lungorna. Men metoden som Vesalius använde sig av fick aldrig något genomslag och försvann in i historiens töcken.
Genom åren har rekommendationer och principer kommit och gått. Den mest utmärkande framgången är utvecklingen av respiratorn.
– Det var ett enormt framsteg, det var ”life saving”, säger Torsten Gordh.
Sverige och Norden drabbades i början av 1950- talet av en stor polioepidemi med början i Danmark. Sjukdomen drabbar nervsystemet och kan orsaka förlamning bland annat i andningsmusklerna, vilket är livshotande. Innan den moderna respiratorn fanns lades patienter med andningssvårigheter i så kallade järnlungor eller kyrasser. Dessa apparater skapar tryckförändringar utanför bröstkorgen så att luft kan flöda in spontant i lungorna.
– Det räddade kanske en av tio som hade allvarlig andningsförlamning på grund av polio. När den moderna respiratorn kom, som byggde på idén att med övertryck blåsa in luften i patientens lungor via en tub i luftstrupen, då klarade sig istället nio av tio patienter, berättar Torsten Gordh.
Det var på 1950-talet som respiratorn togs i bruk i större skala. Den svenske flygläkaren Carl Gunnar Engström konstruerade Engströmrespiratorn som började användas för behandling vid polio. Det var den första respiratorn där mängden luft som tillfördes till patienten kunde kontrolleras. Innan dess stora genomslag på 1950-talet hade metoden med att blåsa in luft eller narkosgaser i patienters lungor använts i operationssalarna.
– Man kunde inte tänka sig att detta kunde göras i mer än några timmar. Men när man under polioepidemin i Köpenhamn tog steget att testa den metod som var väl etablerad i samband med intubations-narkos i operationssalen, då såg man att det var möjligt att ventilera personer med övertryck även under längre tid. Det ledde till slut till att den moderna respiratorbehandlingen föddes, säger Torsten Gordh.
Nästa stora steg i utvecklingen kom på 1970-talet då en forskargrupp under ledning av Björn Johnson lanserade Servoventilatorn. Denna var ännu mer avancerad och individualisering gjordes möjlig i högre grad. Med Servoventilatorn kontrollerades gasflödet istället för volymen. Men historien har ännu inte tagit slut. Så sent som i september förra året berättade Lunds universitet på sin webbplats om hur en nu 80-årig Björn Johnson vidareutvecklar respiratorn efter det specifika behov covid-19-patienter har.
De moderna respiratorerna vi har idag bygger till stor del på svenska konstruktioner. Och de utgör ett viktigt inslag i vården på våra intensivvårdsavdelningar. Inte minst nu under coronapandemin.
– Respiratorn är ryggraden i intensivvårdens idé. Folk som är svårt sjuka behöver stöd i sina olika sviktande funktioner och då är andningshjälpen, respiratorn, oftast väldigt central, säger Torsten Gordh.
Han är själv anestesiläkare i grunden och har bland annat arbetat med Engströmsrespiratorer under sin yrkesverksamma tid. Nu hjälper han till att förmedla medicinhistoria till allmänheten. Det engagemanget delar han med museichefen på Medicinhistoriska i Uppsala, Urban Josefsson. Båda har otaliga anekdoter och fakta om den konstgjorda andningens historia att berätta.
Bland de större respiratorer och andningshjälpmedel som ställs ut pekar Urban Josefsson ut en mindre apparat i en av glasmontrarna. Det är en egenkonstruerad respirator av Wentzel Dahlbom som själv drabbades av polio 1961. Bakom uppfinningen finns ett livsöde som både Urban Josefsson och Torsten Gordh intresserat sig för.
– Han var en oerhört teknisk person. Han läste in sig på det där och tillsammans med sina vänner och tidigare arbetskamrater konstruerade han en väldigt liten och smidig hemrespirator, berättar Urban Josefsson.
När vi ses hoppas både Urban Josefsson och Torsten Gordh att portarna till museet snart ska kunna slås upp igen så att de som är intresserade kan få en inblick i framväxten av de verktyg som spelat en så avgörande roll under den pågående pandemin.
– Det är mycket av det vi tar för helt naturligt idag som i själva verket är resultatet av en specifik utveckling och ibland rena tillfälligheter. Det tillför en hel del om folk förstår att den vård vi har nu inte är naturgiven utan har vuxit fram successivt och att vi inte vet vad som kommer att hända i framtiden, säger Urban Josefsson.
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.