Anna Törner: ”Orphan designation läkemedelsutvecklingens ’petite robe noire’”
Nu svänger jag mig med franska, som jag inte alls behärskar. Konceptet ”petite robe noir” uppfanns av Coco Chanel på 1920-talet och handlar i korthet om att ha en liten svart klänning i garderoben, som nästan alltid är nästan helt rätt.”Den lilla svarta” är räddningsplankan som gör att vi överlever upplevelsen av att en överfull garderob som för det aktuella ögonblicket erbjuder absolut ingenting av värde.
En orphan designation (OD, svensk översättning saknas), det vill säga att myndigheter tidigt i utvecklingsförloppet bekräftar att det är möjligt att senare vid läkemedlets godkännande nå ”Orphan Status”, dvs särläkemedelsstatus noteras ofta med stort intresse, både av de som arbetar med de vetenskapliga aspekterna av projektet och av finansiärer. Ur ett regulatoriskt perspektiv ger OD projektet en identitet och det finns många skriftliga guidelines som ger vägledning och struktur. Det är också möjligt att få omfattande regulatorisk rådgivning av till exempel COMP vid EMA (1) för låg eller ingen kostnad.
Finansiella aktörer applåderar OD och vädrar korta utvecklingstider och lägre kostnader
Så vad är kruxet? Jo, OD är ett möjligt löfte om särläkemedelsstatus senare, vid godkännande. En OD baseras på begränsade data och en förmodad significant benefit. För att få sitt läkemedel godkänt som särläkemedel krävs att man kan visa fördelar, kopplade till effekt, säkerhet eller ”patient management”, en significant benefit. Lyckas man med detta väntar exklusivitet i åtminstone tio år och även en viktig blockering av den aktuella indikationen. För en OD krävs endast någon data och ett resonemang som gör det troligt att läkemedlet i framtiden kan påvisa de här fördelarna i kliniska studier.
Finansiella aktörer applåderar OD och vädrar korta utvecklingstider och lägre kostnader. Som de flesta vet innebär ett orphan-program att det oftast räcker med en pivotal studie och då vid en ordinarie signifikansnivå (5%). Men vad hjälper det om sjukdomen är ytterligt sällsynt? Jag har själv varit med i fas II-projekt med över 50 sites där vi räknade med en (1) patient per site i genomsnitt…
Så vad handlar den här krönikan egentligen om? Egentligen bara att jag noterar att det är så lätt att klamra sig fast vid olika regulatoriska incitament, som OD, men även andra expediated pathways, utan att egentligen veta vad de innebär och på vilket sätt de kan vara rätt (eller fel) för det aktuella projektet. Vi fäster oss vid ord och termer som vi känner igen och kan referera till i stället för att tränga in i mer komplexa medicinska och regulatoriska resonemang som skulle skapa större värde i projektet.
Den lilla svarta klänningen är sällan helt rätt, men någon gång ibland är den lilla klänningen gömd i garderoben festens mittpunkt. Lite så funkar Orphan Designation också. Ofta är det bara en ”check the box”-övning tidigt i utvecklingsprocessen, som egentligen inte betyder så mycket. För att konfirmera något vi kanske vet. Men ibland precis rätt; för att skapa riktning och moment. Rätt exekverat är särläkemedelsstatus, det vill säga när produkten når marknad det ultimata trumfkortet.
Fotnot 1. COMP kommer sannolikt ersättas av andra rådgivande instanser.
Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.