Anna Törner: ”Me Tarzan, you Jane, nä det funkar inte längre!”
För några år sedan fastnade jag i en realityserie som hette ”Survival: Men vs Women”. Fjorton män och kvinnor strandsattes på varsin ö. Förutsättningarna var brutala, 6 veckor utan någon support. Något helt annat än ”Robinson” och inga favoritsaker som kuddar och tandborstar eller picknickar på stranden. Bland männen utbröt genast strider om ledarskapet och ett par alfahannar flögs ut nästan omedelbart, de kunde helt enkelt inte samexistera. Kvinnorna var måna om att hålla ihop gruppen, alla beslut förankrades gemensamt och besluten blev mer komplexa och genomtänkta.
Männen ska ha cred för att de visade mod och handlingskraft: jag minns speciellt avsnittet där de fångade en stor boaorm, samtidigt som kvinnorna hellre svalt än att äta några gulliga minigrisar de hittat och domesticerat. Några av kvinnorna fick åka hem av medicinska skäl – de var så avmagrade att det var medicinskt oförsvarligt att låta dem stanna. Hela serien är en parodi på de egenskaper vi har vant oss att kalla ”manligt” och ”kvinnligt”.
Otaliga böcker och artiklar har försökt fånga essensen runt varför män och kvinnor är så olika. Enligt evolutionspsykologerna bygger våra olika psykologiska profiler på att män och kvinnor är sexuellt omatchade. Kvinnor har en mycket begränsad reproduktiv kapacitet och män närmast en obegränsad. Våra respektive psykologiska profiler har utvecklas för att maximera chanserna att just våra gener ska leva vidare. Vi kvinnor gör det bäst genom att vara reproduktivt selektiva och omvänt. Våra egenskaper som män och kvinnor har utvecklats på ett optimalt sätt för att driva evolutionen framåt, givet vår olika reproduktiva kapacitet.
Genetiskt är vi hopplösa anakronismer
Då och då hör jag en kvinna (och även jag) säga ”jag får ofta höra att jag är som en man”. Ofta sagt med stolthet i rösten. Jag tror att hon (och vi andra) i detta läser in egenskaper som mod, ledaregenskaper, rakhet och förmåga att fatta beslut. Ja, ni fattar, egenskaper kopplade till styrka och handlingskraft. Hur ofta hör vi en man (eller för den sakens skull en kvinna) betona sina kvinnliga egenskaper? Jag har i alla fall oftare noterat uttrycket ”din dj@#&la kärring”, och då naturligtvis som en nedsättande beskrivning. När vi refererar till någon som ”kvinnlig” handlar det ofta om mjuk framtoning eller om exteriöra attribut. De kvinnliga psykologiska attributen som ansvarsfull, inlyssnande, samvetsgrann värderas helt enkelt lägre, både av män och kvinnor.
Genetiskt är vi hopplösa anakronismer. Vi behöver inte längre kämpa för vår fysiska överlevnad. De uråldriga könsrollerna, ”me Tarzan you Jane”, funkar inte längre, vilket inte betyder att män och kvinnor är lika. Vi ska inte vara lika, bara likvärdiga. Det är våra olikheter som driver utvecklingen framåt, inte bara genetiskt sedan 1000-tals generationer, utan också i ledningsgruppen och på styrelserummet. Kanske det är dags att sluta att prata om manliga och kvinnliga egenskaper och istället referera till människor som handlingskraftiga, analyserande, inlyssnande och strategiska? Helt utan referens till kromosomuppsättning?
Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.