Genterapi ska ge blinda synen åter
Forskaren Botond Roska vill bota blindhet med hjälp av genterapi, och inom ett par år är det dags för kliniska prövningar. Det var en av många nyheter från Society for Neurosciences årliga möte i Washington i november.
Men varför inte fokusera på en liten del av hjärnan som faktiskt är synlig hos oss alla – ögat. Ögat har kallats själens spegel och ger oss visuell information från omvärlden, något som vi primater är mycket beroende av. Någon som tagit detta på allvar är Botond Roska, forskare vid Friedrich Miescher Institute i Basel, Schweiz. Han har som mål är att få blinda att se igen och vägen dit går via genterapi.
Vid en mycket välbesökt föreläsning fick de tusentals deltagarna inblick i hur synsystemet och framförallt näthinnan, retina, fungerar. I detalj beskrevs alla cellkopplingar och olika cellslag som krävs för att vi ska kunna skapa en bild av omvärlden. I sitt arbete har Botond Roska tillsammans med sin forskargrupp kartlagt näthinnans celler hos möss och primater, och även funnit sätt att odla post mortem preparat från avlidna under flera månaders tid.
För Life Science Sweden förklarar han varför han finner näthinnan så fascinerande.
- Här finns det, till skillnad från andra delar av hjärnan, en rimlig chans att inom min livstid verkligen till fullo förstå dess funktion: dess input är ljus, dess celler går att odla i en skål och framförallt får den ingen feedback från hjärnan. Dessutom är den medicinskt relevant. Omkring 35 områden i hjärnan är kopplade till synen, men 99 procent av alla patologier kan hänföras till näthinnan, och jag är intresserad av att bota patienter, säger Botond Roska.
Och det är här genterapin kommer in i bilden. Den sjukdom han inriktar sig på är en ärftlig form av blindhet kallad retinitis pigmentosa, där de ljuskänsliga tapparna gradvis dör. Det handlar om en grupp sjukdomar, där omkring 50 olika mutationer ger upphov till olika snabbt fortskridande sjukdom och även olika hög dödlighet hos tapparna. Sjukdomen drabbar en på 4 000 européer och de första tecknen dyker upp någon gång när patienten är mellan 19 och 50 år.
- Sedan blir synfältet gradvis allt mindre till dess att den sista öppningen sluts och det blir svart, säger Botond Roska.
Patienterna kommer att behandlas genom att ett genförändrat virus injiceras i näthinnan. Viruset innehåller en gen från en vattenlevande mikroorganism och när den nya genen tar sig in i näthinnans celler börjar dessa tillverka proteinet halorhodopsin, som kan reagera på ljus. Detta sker genom att det alstras en elektrisk spänning i cellen, så att den i sin tur kan skicka en signal till hjärnans synbark och på så sätt ska synen komma tillbaka.
Hos möss som förändrats genetiskt så att de bär på mänskliga mutationer för retinitis pigmentosa har forskarna kunnat återställa synen till 50 procent. Riktigt så bra kommer det inte att bli för mänskliga patienter.
- Det beror på att vi primater i mitten av retina har en struktur kallad fovea, ögats fokuspunkt, med mycket hög täthet av synceller, och vi vet inte hur bra vi kommer att kunna komma åt dessa. Patienterna kommer att kunna se i gråskala, men kanske inte kunna läsa New York Times, säger Botond Roska.
Synen kommer dock även att justeras utanför kroppen med ett slags glasögon som har bildskärmar framför ögonen, kopplade till videokameror. Poängen är att i realtid kunna justera ljusstyrkan så att den håller sig inom de våglängder som det nya ljuskänsliga proteinet halorhodopsin kan hantera.
Botond Roska är en av grundarna till företaget Gensight, och tillsammans med en samarbetspartner i Paris har man provat metoden på primater och inom ett par år är det dags att starta kliniska prövningar.
- Säkerheten i systemet kan jag garantera, men den virusvektor vi använder för att få den nya genen på plats måste optimeras, säger han.
I den kommande kliniska prövningen kommer inledningsvis personer som är helt blinda att behandlas, och varje enskild patient kommer att följas noga.
- Vi måste få reda på exakt vad de ser, säger Botond Roska och drar parallellen med annan läkemedelsutveckling.
- I varje enskilt fall måste man se vad som kan förbättras och finjustera systemet allteftersom, säger han.
Optimalt för behandlingen av retinitis pigmentosa är om det fortfarande finns levande tappar kvar hos patienten. Då är det i dessa celler man sätter in den nya genen. I annat fall finns system för att rikta sig mot så kallade bipolära celler i näthinnan.
Botond Roska tror att genterapi som behandlingsidé är på uppåtgående och just retina är ett optimalt ställe att börja på eftersom cellerna är så enkla att komma åt.
- Vi är vana att tänka på läkemedel i form av piller. Och när det gäller sjukdom som kan botas eller hållas i schack med en daglig tablett finns ingen anledning att behandla på annat vis, säger han och fortsätter:
- Genterapi har historiskt dålig klang, så det handlar om att den måste ge tillräckligt stor nytta. Vi kommer inte att kunna återställa synen helt, men kan vi skapa en förbättring som innebär väsentligt ökad livskvalitet för patienterna.
[tboot_well width="50%"]
Andra smakprov från Society for Neuroscience
Gamla läkemedel används i nya sammanghang
Många existerande läkemedel presenterades med potentiellt nya indikationer. Att läkemedlet redan är godkänt kan korta steget till klinik.
Forskare från Nederländerna band metallen zirkonium till den befintliga antikroppen Bapineuzumab, och kunde då visualisera amyloida plack, ett tecken på Alzheimers sjukdom, in vivo hos möss med hjälp av positronemissionstomografi. Antikroppen används i dag för att visualisera solida tumörer och metastaser.
I dag saknas effektiv behandling mot frontallobsdemens, där en del är att proteinet tau anlagras och dödar nervcellerna. Patienterna bibehåller ofta sitt minne, men drabbas av repetitiva beteenden och drar sig tillbaka socialt. Forskare från University of Alabama at Birmingham, visade i en musmodell att en befintlig NMDA-receptor agonist, cycloserin, dämpade de repetitiva symtomen.
Supermikroskop och apor som rullar med tankekraft.
Att återskapa rörelse hos förlamade var ett tema på mötet. Miguel
Nicolelis, vid Duke University in Durham, visade att elektroder som implanteras i hjärnan hos apor och där avläser 512 nervcellers signaler gör att aporna med sin blotta tankekraft kan framföra en rullstol.
Förra året visade forskare inom Connectom-projektet, som syftar till att förstå hur hjärnans olika delar hänger ihop, hur det i en enda kubikmikrometer mushjärna gick att kvantifiera olika celltyper, deras utlöpare och även vesiklar av olika storlek. Då efterlystes ett snabbare mikroskop, något som i år presenterades av företaget Zeiss. Mikroskopet är stort som en mindre bil, och kan processa 61 svepelektronbilder samtidigt, med bibehållen upplösning i nanometerskalan.
[/tboot_well]
