Anders Blanck: Coronakrisens lösning är global
Eftersom vår omvärld nu förändras per dag, nästan per timme, är det kanske bäst att jag börjar med att klargöra att min lägesbild gäller när detta skrivs, i mitten av april. För det är just detta som är så skrämmande med coronapandemin – ingen vet hur utvecklingen ser ut ens några veckor eller en månad framåt, ingen vet när världen kan återgå till något slags normalläge, inget vet vilka de långsiktiga effekterna kommer att bli för hela vårt samhälle.
Pandemin har förstås haft enorm påverkan på läkemedelsbranschen. I kontrast mot företag i många andra branscher går läkemedelsföretagen just nu för högvarv. Forskning och utveckling pågår kring helt nya vacciner och läkemedel mot coronaviruset, och kliniska studier genomförs tillsammans med intensivsjukvården för att få besked om vissa läkemedel som tagits fram mot andra sjukdomar också kan hjälpa patienter som är svårt sjuka i covid-19. Samtidigt tillverkar läkemedelsföretagen precis som vanligt alla andra tusentals läkemedel som patienter dagligen behöver mot sina sjukdomar.
Full fart i produktionen för att möta de ökade vårdbehoven, och massor av forskning kring nya läkemedel och vacciner – då borde väl allt vara toppen för läkemedelsbranschen? Men nej, så är det förstås inte. Just nu är påfrestningarna på hela systemet större än någonsin.
När coronaviruset började sprida sig och efterfrågan på många intensivvårdsläkemedel ökade ställde läkemedelsföretag om sina tillverkningsanläggningar för att anpassa och öka produktionen. Men trots att företagen prioriterat framförallt läkemedel som är kritiskt nödvändiga för intensivsjukvården och ökat produktionen finns risk för tillfälliga brister eftersom pandemin slagit hårt mot många länder samtidigt.
Men det är inte läkemedelsproduktionen som är det stora problemet. Den verkliga utmaningen ligger i att få fram läkemedel hela vägen till de patienter som behöver behandling.
Under decennier har läkemedelsbranschen liksom andra branscher byggt upp ett helt globaliserat system. Forskning, utveckling, godkännandeprocesser, produktion och distribution – företagen är globala liksom alla processer från de första provrören till dess att en patient kan behandlas med ett godkänt läkemedel.
Men det vi ser i dag är tyvärr det motsatta. Exportförbud och andra restriktioner införs av vissa länder. Vi ser rena gangsterfasoner när hela flygplanslaster med kritiska leveranser till hälso- och sjukvården köps till överpriser ute på flygplatsplattan. Vi ser milslånga köer av lastbilar som inte släpps in från ett EU-land till ett annat. Vi ser EU-länder som inte är så hårt drabbade av pandemin men som köper kritiska läkemedel i kvantiteter som om de hade Italiens eller Spaniens situation. Vi ser att gränser stängs på ett sätt som äventyrar hela EU-samarbetet. Vi ser polis och militär som stoppar trafiken på Öresundsbron mot Danmark och på Svinesundsbron mot Norge.
När det gäller livsviktiga behov av läkemedel, skyddsmaterial och medicinteknik präglas lägesbilden i Europa idag tyvärr snarare av protektionism och nationalism, än av den solidaritet och det internationella samarbete som vi så väl behöver.
Men det finns åtminstone en motrörelse, och i täten går EU-kommissionen som under hela krisen haft ett konstruktivt och nära samarbete med företagen inom Life Science-sektorn. Varje vecka hålls digitala möten mellan branschorganisationerna inom Life Science och den inre kärnan av EU-ledningen för coronakrisen – EU-kommissionärerna för hälso- och sjukvård, inre marknad och för krishantering. Det är möten som syftar till att få en gemensam lägesbild, att identifiera hinder och hot, och att komma fram till såväl kloka som snabba lösningar.
För att inskärpa det snabba behovet av konkreta åtgärder mot protektionism skrev tio europeiska branschorganisationer inom Life Science nyligen ett brev ställt till handelsministrarna i de 27 EU-länderna, samt till EU-kommissionen. Medlemsländerna uppmanas bland annat att avlägsna alla hinder mot normal distribution av kritisk materiel till hälso- och sjukvården, och att upprätthålla samarbetet med för branschen viktiga länder utanför EU som Kina, Indien, USA och Malaysia.
I ett medicinskt nödläge är det naturligt att alla länder i första hand ser till de medicinska behoven hos den egna befolkningen. Men insikten måste öka om att den medicinska lösningen på detta nödläge är global. Jag hoppas därför att Sverige, med våra tunga traditioner inom internationellt samarbete, ska kroka arm med EU-kommissionen och gå i täten för att upprätthålla normala handelsförbindelser. Det behövs nu mer än någonsin.
Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.
