Samuel Lagercrantz: Se upp också med de fina tidskrifterna
Av För ett och ett halvt år sedan briserade en av de största journalistiska skandalerna hittills under 2000-talet. Det visade sig att det tyska prestigemagasinet Der Spiegels stjärnreporter Claas Relotius hade hittat på sina artiklar.
Tidningen hade redan tidigare fått frågor om konstigheter med hans texter, bland annat från invånare i ett mindre samhälle i USA som Relotius skrivit ett reportage om. I artikeln beskriver Claas Relotius människorna i byn som vapenfixerade hillbillys, men invånare där som inte kände igen sig i beskrivningen hörde av sig till tidningen. De påpekade att inte ens namnen på personerna på bilderna stämde, och knappt något annat heller. Der Spiegel undersökte aldrig anklagelserna.
När det hela sedan uppdagades och det visade sig att reportaget från USA bara var en i en lång rad artiklar som Relotius hade hittat på blev det desto mer pinsamt för tidningen som har som paroll Sagen was ist, det vill säga ”Säg som det är”.
Det är inte första gången som en prestigefylld tidning har gjort bort sig. Det har förekommit journalister som systematiskt hittat på eller som plagierat på tidningar som The New Republic och New York Times. Det ska tilläggas att de här tidningarna oftast innehåller kvalitetsjournalistik och det är kanske inte så konstigt att de vid några tillfällen blivit förda bakom ljuset av enstaka skrupellösa journalister.
I en krönika av Dagens Nyheters vetenskapsredaktör Maria Gunther häromveckan redogör hon för hennes och tidningens medicinreporter Amina Manzoors policy för vetenskapsjournalistik. Det är bra riktlinjer och DN:s vetenskapsbevakning håller idag hög kvalitet.
Men jag vill ändå dröja mig kvar vid den första punkten i policyn som säger att det är viktigt var en studie är publicerad. Ansedda tidskrifter som Science och New England Journal of Medicine kan göra misstag men kvalitén är ändå mycket högre hos dem, skriver Maria Gunther och jämför med så kallade predatory journals, rovtidskrifter, som publicerar vad som helst mot betalning.
I policyn uppges sedan ett antal vetenskapliga tidskrifter som "i stort sett alltid är pålitliga". Till den kategorin hör bland annat Lancet och New England Journal of Medicine, enligt DN. Därefter uppges ett par vetenskapliga tidskrifter (PLOS och PNAS) som bedöms som ofta pålitliga men "ibland publicerar mer tvivelaktiga studier".
Om vi börjar med rovtidskrifterna är det förstås rätt. Det är tidskrifter som inte uppfyller kraven för vetenskaplig publicering. De kan sakna system för referensgranskning och ha falska uppgifter på sina hemsidor, såsom påhittade redaktionsråd. Det säger sig självt att sådana tidskrifter är oseriösa och att man inte kan lita på det som står i dem.
Men när det kommer till de högt ansedda vetenskapliga tidskrifterna anser jag att vi generellt sett bör ha ett lika kritiskt förhållningssätt som till andra vetenskapliga tidskrifter som följer gängse metoder för kvalitet, även om de senare är mindre kända och har lägre impaktfaktor.
Jag tänker att det är med vetenskapliga publikationer som med journalistik. Högt ansedda tidningar kan publicera felaktiga, fulvinklade eller plagierade texter. Och okända tidningar kan ha ambitiösa reportrar som faktakollar varenda stavelse och skriver de mest läsvärda reportagen. Det finns seriösa och mindre seriösa reportrar och redaktörer på såväl små och okända som på stora välrenommerade tidningar.
Att en tidskrift har en hög impaktfaktor säger att den blir citerad ofta i andra vetenskapliga tidskrifter, men inte så mycket mer. Ungefär samma mekanismer som fick Der Spiegel att publicera påhittade artiklar kan få de högst rankade vetenskapliga tidskrifterna att ta in svag forskning. I grunden handlar det om att de vill få spridning på sina artiklar/studier och stärka sina varumärken, vilket i sig inte är något konstigt.
I det ena fallet är det reportrar med hög status som har sålt in historier till slarviga, stressade eller mindre nogräknade redaktörer. I det andra fallet kan det handla om att forskare har skickat in studier om hypade ämnen som de ansedda vetenskapliga tidskrifterna vet genererar citeringar i andra tidskrifter och i allmänna medier. Det är ingen slump att studier om AI, genteknik eller stamcellsforskning ofta kvalar in i prestigejournalerna. Men hur många gånger har du läst en studie om omvårdnadsforskning i Lancet eller New England Journal of Medicine?
Ett av de mest självklara exemplen på att prestigetidskrifter inte alltid innehåller bra forskning är Lancets publiceringar av Paolo Macchiarinis studier. Ett annat känt exempel är den koreanska forskaren Hwang Woo-Suks rapporter i Science om att han hade klonat mänskliga stamceller. Rapporterna visade sig senare bygga på helt fabricerade data.
Men kvalitet är sällan svartvit, så som i de fallen, utan en gråskala. Det händer att man som medicinjournalist ska skriva ett referat från en studie, låt säga från Jama, och tycker att studiedesignen verkar tveksam. I de allra flesta fall väljer man då att inte skriva om studien alls eftersom det saknas tid till fördjupning när ett antal ytterligare artiklar ska skrivas samma dag. Men egentligen vore det bra att rapportera om de studierna också och då ta med en ordentlig diskussion om kvalitet och metod där olika forskare och studieförfattarna själva får komma till tals. Life Science Sweden har som ambition att göra sådana djupdykningar ibland.
Artikeln är en del av vårt tema om Ledare.
