Petter Hartman: Det räcker inte att samverka för samverkandets skull
EU-kommissionens ranking över EU-ländernas innovationskapacitet är angenäm läsning för skandinaver i allmänhet och för oss svenskar i synnerhet. De senaste åren har Sverige toppat listan, i gott sällskap med Finland och Danmark. Men i glädjen över vår egen förträfflighet får vi inte glömma bort att stanna upp och reflektera kring vad som skapat framgångarna, och viktigast av allt – hur kan vi vässa vårt innovationssystem ytterligare.
Sverige är utan tvekan en ledande forskningsnation som under lång tid legat i toppskiktet bland OECD-länderna när det gäller investeringar i FoU, mätt som andel av BNP. Innovationspolitiken i Sverige har blivit synonymt med begrepp som systeminnovation och samverkan. Just ordet samverkan förekommer exempelvis inte mindre än 48 gånger i den svenska nationella life science-strategin som presenterades i december 2019 och över 300 gånger i innovations- och forskningspropositionen för 2021-2024.
Idén om samverkan som en bärande kraft i svensk innovationspolitik är inte ny. Patrik Hall, professor vid Malmö universitet, redogör i boken ”Mötesplats Sverige: Svensk innovationspolitik under hundra år” på ett utmärkt sätt för hur samspelet mellan stat, näringsliv och akademi kommit att prägla den svenska innovationspolitiken. Till en början med huvudsakligt fokus på finansiering av innovativa produkter, för att efterhand komma att handla mer om finansiering av samverkan som ett värde i sig självt.
Detta är en bekymrande utveckling, då samverkan för samverkandets skull inte nödvändigtvis leder till fler innovationer, utan tvärt om riskerar att minska effektiviteten i innovationssystemet.
Vad kan då göras för att slå vakt om innovationssystemets effektivitet och säkra att de svenska investeringarna i FoU står i paritet med avkastningen i form av exempelvis patent, produkter och processer? Personligen tror jag mycket på ökade förutsättningar för
lärosätena att göra strategiska prioriteringar, ett ökat fokus på kvalitet, samt sänkta trösklar för kommersialisering genom ökat fokus på entreprenörskap och satsningar på inkubatorer och innovationskontor.
Samtidigt bör man vara restriktiv med punktinsatser och så kallade quick fixes. Tillväxtanalys konstaterar i rapporten ”En lärande innovationspolitik – ett ramverk för innovationspolitiska utvärderingar och analyser” att ett lapptäcke av åtgärder och instrument riskerar att försvåra, snarare än underlätta, möjligheterna att skapa ett helhetligt innovationssystem.
Regeringens forsknings- och innovationsproposition för 2021-2024 är ett steg i rätt riktning med ökade statliga FoU-investeringar under kommande år. Men viktigast av allt är en bred politisk enighet och gemensamma forskningspolitiska mål där en stark samverkanskultur kombineras med ökade krav på nyttiggörande. På så sätt kan en hög effektivitet och en
europeisk topplacering säkras även under kommande år.
Det borde ligga i allas vårt intresse - oavsett ideologisk hemvist.
Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.
