”Dags för vårdens beslutsfattare att laga efter läge, snarare än att lappa och laga”
Av Larmrapporterna från vården kommer allt tätare, och den senaste tiden har artiklar om personalbrist och dålig arbetsmiljö avlöst varandra i de stora dagstidningarna.
Uppseendeväckande, med tanke på att samtliga partier under de senaste valrörelserna övertrumfat varandra med löften om nyrekryteringar och kortade vårdköer.
Som utomstående är det svårt att förstå att situationen ska vara så besvärlig att lösa. Problemet är sedan länge välkänt och värst verkar det vara för sjuksköterskorna; långa arbetspass, ständig tidspress, ökad administration och överbelastning i kombination med begränsad ekonomisk kompensation. Eller som man säger på ”byråkratiska”: resursbrist.
Att frigöra resurser kräver emellertid besparingar och/eller ökade intäkter. Att spara sig ur en kris är inte lätt (även om det för en smålänning som undertecknad tar emot att erkänna) och att öka intäkterna kräver en höjning av regionskatten, vilket inte står högst på önskelistan hos vare sig en majoritet av väljarna eller våra folkvalda.
Därmed framstår problemen i vården alltmer som en gordisk knut. Och precis som i myten om Alexander den store kanske även detta problem är mer lättlöst än vad man tror.
Har det ens räknats på hur strejker mot brister i arbetsmiljön, interna dragkamper om kompetent och erfaren personal, personalflykt till andra länder eller privata vårdgivare, rekryteringsprocesser som måste tas om på grund av för få sökande, samt inställda operationer och växande vårdköer till följd av personalbrist sammantaget belastar regionernas budgetar? För att inte tala om den alternativa kostnad i termer av bristande legitimitet som uppstår när patientsäkerheten blir lidande på grund av slutkörd personal?
Hälsoekonomer runt om i Sverige är duktiga på beräkningsmodeller vid införandet av nya, dyra behandlingar och avancerade terapier. Men visst vore det intressant att även få en uppdaterad och gedigen utredning av de samlade kostnaderna för vårdens ständiga lappa-och-laga-lösningar för att hantera kompetensbristen?
Oavsett var man står politiskt riskerar den nuvarande situationen på sikt att erodera förtroendet för det svenska samhällskontraktet, det vill säga befolkningens acceptans att betala en jämförelsevis hög skatt mot att våra gemensamma intressen tillvaratas av ett väl utbyggt välfärdssystem.
Sett i detta perspektiv är kanske ett tillförande av resurser för att utbilda fler, skapa bättre arbetsvillkor och erbjuda ett lönelyft för en av de arbetsgrupper som åtnjuter högst respekt i de breda folklagren trots allt en mer kostnadseffektiv lösning än att fortsätta som hittills? Om inte annat skulle sannolikt kvaliteten inom vården öka och köerna kortas. Inte helt oviktigt det heller.
Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.