”Ärtfusk och spelar det någon roll om man har rätt?”
Munken Gregor Mendel knäckte koden runt hur olika arvsanlag ärvs i två separata kromosomer. Han visade att korsar man en blomma med två dominanta anlag (rosa blommor) och en blomma med två recessiva anlag (vita blommor) så blir alla blommor i första generation rosa eftersom de alla bär ett dominant rosa anlag. I nästa generation dyker de vita blommorna upp igen, men i en lägre proportion, eftersom anlagen är recessiva.
Experimenten med ärtblommorna som växlade färg i flera generationer, blev den första viktiga pusselbiten för den moderna genetiken. Tyvärr hann inte Mendel uppleva sin egen berömmelse utan avled 1884 i okunskap om att han för all framtid skulle refereras till som genetikens fader.
I de experiment Mendel genomförde, liksom i all forskning där man studerar utfall i en population, förväntar man sig en hel del variabilitet, helt naturligt. Även om man på teoretisk grund förväntar sig en viss proportion vita respektive rosa blommor, så är det väldigt sällan man observerar ett antal som exakt motsvarar det som i statistiken kallas väntevärdet, det förväntade resultatet.
I snart 100 år har statistiker funderat på om det var så att Mendel fuskade med sin forskning? Det är nämligen så att när man tittar på Mendels samlade forskningsresultat så är det alltför lite störande brus, siffrorna pekar allt för entydigt mot att stödja hans hypotes. Det spelar ingen roll om hypotesen är rätt eller inte, ett visst mått av variabilitet ska finnas där. Var han så övertygad om att han hade rätt, vilket han hade, att han tillät sig frisera sifforna för att mer övertygande kunna bevisa sin hypotes?
En orsak som gör att vi kanske ursäktar Mendel är det faktum att han hade rätt. Med facit i hand känner nog många av oss så; det var så uppenbart att han hade rätt! Och ur ett etiskt perspektiv var hans forskning harmlös, inga människoliv stod på spel.
Men, lek med tanken att Paolo Macchiarini hade haft rätt? Tänk om det hade gått att nybilda epitellager på ett platsskelett och hans operationer varit en succé? Dels hade kanske fusket med saknade djurexperimentella data aldrig upptäckts, dels hade de kollegor på Karolinska institutet som visselblåste haft ännu svårare att nå fram. Om ens någon någonsin hade lyssnat, taget i beaktande hur få som lyssnade fast de hade rätt. Hade eventuell framgång gjort fusket mer acceptabelt? Självklart inte, här är vi alla överens. Forskning innebär per definition att vi inte kan eller ska spekulera om utfallet på förhand. Om man sedan har tur och landar i ett lyckat utfall så rättfärdiggör inte detta eventuella genvägar.
Vi jobbar i världens viktigaste bransch där liv och död står på spel precis hela tiden. Det betyder att vi behöver vara modiga och innovativa i vår forskning, men aldrig någonsin får vi tar genvägar som riskerar liv och komprometterar forskningsetik. Men just Mendel kan jag nog ändå personligen tänka mig att förlåta, om inte annat för att han skapat underhållning åt flera generationer statistiker.
Fotnot:
Krönikan är skriven till minne av statistikprofessor Åke Svensson som avled strax efter nyår. Han kryddade många av mina år som statistiker med anekdoter som denna om Mendel. Vila i frid Åke och tack för alla spännande samtal!
Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.