Tre Nobelpristagare berättar om sin resa på Esof 2012
Esof 2012 i Dublin. Jules Hoffmann (2011), James Watson (1962) och Peter Doherty (1996) berättar om forskningen som ledde till ett Nobelpris.
När Jules Hoffmann började forska på bananflugor på 70-talet skulle han aldrig gissat att han skulle få Nobelpris i medicin eller fysiologi 40 år senare. Och det är just den planlösa forskningen han lyfter när han berättar om sin resa.
Luxemburgaren Jules Hoffmann är ett lysande exempel på hur forskning som drivs av nyfikenhet kan visa sig ha enorm betydelse för vetenskapens utveckling. Under 70-talet forskade han på bananflugor med målet att förstå mekanismerna som styr immunsvaret då flugorna infekterats av fungal/bacteria? En forskning som startade med 10 bananflugor och slutade i ett brett nätverk av forskare i bland annat USA, Spanien, Tyskland, Irland och Sverige. I och med att mekanismerna bakom bananflugans immunsvar var densamma i alla ryggradsdjur fick hans forskning enorm betydelse för medicinen och hans forskning kan ligga till grund för nya behandlingar inom allergi, infektion, inflammarion och autoimmuna sjukdomar. Men detta hade han aldrig gissat när han började forska på 70-talet.
- Vår forskning drevs enkom av nyfikenhet. Vi har aldrig haft några milstolpar, inte satt vilken tid vi ska ha kommit någon viss stans och inte heller funderat på några kommersiella mål eller industriella partners. Och det är just sådan forskning som måste få stöd eftersom man aldrig vet var de leder, säger Jules Hoffmann.
När Jules Hoffmann ser tillbaka på sin resa konstaterar han:
- Forskningen ser annorlunda ut idag än vad den gjorde för 50 år sedan. Den var mycket friare och utan krav då. Men sett till hur tekniken utvecklats och hur kunskap sprid via internet och andra medier avundas jag de unga forskare som börjar sin resa idag och önskar dem all framgång.
JAMES WATSON
1953 presenterade James Watson och Francis Crick stukturen för DNA för allra första gången. Men rönen som revolutionerade den biologiska forskningen möttes med mild entusiasm.
- Det är bra för att vara sant, var tanken som först slog James Watson när han började inse att han tillsammans med forskarkollegan Francis Crick listat ut hur DNA-molekylen var strukturerad.
84-åringen var en av de stora publikdragarna på Euroscience Open Forum när han i samtal med forskarkollegan och professorn Luke O’Neill berättade om sin resa till Nobelpriset.
En resa som började med att både James Watson och Francis Crick på var sitt håll inspirerats av en annan Nobelpristagare, Erwin Schrödinger. Schrödinger var först med att diskutera konceptet om att levande organismer bar på en molekyl med genetisk kod och presenterade sina teorier i boken What is Life från 1944. Utifrån dessa teorier började Watson och Crick studera generna och forskningen ledde till artikeln Molecular structure of nucleic acid som publicerades i Nature 1953. Forskningsrönen togs dock inte emot med öppna armar som forskarna väntat sig utan fick tampas med rön från andra forskargrupper som inte fick gick i linje med Watsons och Cricks teser. Senare tids observationer har visat att ordet “dubbelhelix” omnämndes i mindre än tio Nature-publicerade artiklar de tio följande åren efter Nobelprisforskningen publicerats.
Trots det tama mottagandet fick James Watson och Francis Crick tillsammans med nyzeeländs-brittiska Maurice Wilkins Nobelpriset i medicin eller fysiologi 1962.
PETER DOHERTY
Peter Doherty är den enda veterinären som fått Nobelpriset. Från att ha forskat på hur immunsystemet upptäcker virusinfektioner söker han nu mönstret för hur influensasjukdomar sprider sig och han tycker inte att storfilmen Contagion är så långt från verkligheten.
Australienaren Peter Doherty delade Nobelpriset i medicin eller fysiologi med schweizaren Rolf Zinkernagel 1996 som de fick för sina upptäckter kring hur immunsystemet identifierar virusinfekterade celler. Peter Doherty som är veterinär och immunolog forskar idag på influensavirus och sprindningen av sjukdomen och presenterade sin senaste forskning under en föreläsning på Esof i Dublin.
Forskningsområdet är högst allmänintressant och efter svininfluensan och fågelinfluensan har flertalet filmatiseringar gjorts med olika skräckscenarion med epidemier och pandemier. Senast i raden står den amerikanska storfilmen Contagion som dramatiserar hur ett svininfluensaviruset modifieras och sprids från djur till människor och orsakar tusentals människors död. Enligt Peter Doherty är filmen inte så långt från verkligheten.
- Flygplan gör det möjlig för virus att spridas oerhört snabbt över världen. Det finns prover som pekar på att svininfluensan från 2009 fanns i San Fransisco, USA, och spreds till Australien redan innan den diagnosticerades i Mexico som sjukdomen kom från ursprungligen.
