Björn Arvidsson: Staten kommer behöva ta större ansvar för innovation
Jag har en bekant som driver ett enligt många framgångsrikt startup-bolag inom life science. Nyligen lyckades de samla in en stor summa pengar från investerare, som också gav omfattande medial uppmärksamhet. Samtidigt när man frågar hur länge de kommer klara sig blir jag lite nedslagen av att höra att de tror sig kunna hålla sin budget något år. En annan bekant vet jag svettas över att klara sig bara några månader. Trots en väldigt intressant och värdeskapande lösning tillika generös finansiering.
Utveckling av life science kostar mycket pengar. Även om många företag är sprungna ur akademin, där de under lång tid har haft “gratis” laboratorier, arbetskraft, material och en lön som gör det möjligt att sova gott på nätterna, så ökar kostnaderna snabbt. Större lokaler, fler spetskompetenser, tillverkning och uppskalning. Där de igår gladdes över femhundra tusen i mjuka medel, blev de snabbt blasé för fem miljoner, för att nu söka pengar i storleksordningen femtio miljoner. Och det stannar inte där.
När jag träffar små life science-företag frågar jag vad de har som största utmaning. Jag får alltid samma svar. Pengar. Min följdfråga blir naturligtvis då vad de ska göra för pengarna. Här dröjer svaret ofta längre.
Läkemedelsutveckling fram till ett marknadsgodkännande beräknas kosta ungefär 20 miljarder kronor idag. Samtidigt förutspås denna summa fördubblas ungefär var tionde år. Diagnostik och analytiska teknologier har också stor investeringskostnad, mycket för att den första noll-serien tar lång tid att utveckla. Till råga på allt ökar dessutom regleringarna i Europa, vilket i sig fördröjer och höjer insatsen.
Nu är det såklart sällan samma startup-företag som kommer leda utvecklingen av sin upptäckt hela vägen till marknadsgodkännande. Men det är också här som utmaningen börjar.
Även om du siktar på att någon ska köpa ditt patent, eller ditt företag, när ni växt till en viss nivå, så behövs omdömesfulla och spekulativa beslut som påverkar resultatet om tio år. Att sia i framtiden är svårt och liknande avancerade gissningar åldras sällan med värdighet. Vi vet att vi överskattar förändringar på kort sikt, men underskattar dem på längre, mycket på grund av samverkande utveckling som accelererar eller konkurrerar ut en teknologi. Ingen investerare skulle riskera att finansiera ett bolag med bristande affärsplan. Mot denna bakgrund måste entreprenörer både göra en långsiktig marknadsanalys samtidigt som de jagar korta pengar för att överleva tills nästa större investering kommer in.
Vi vet att riskkapital för life science går ner något i Europa. Det ställer betydligt högre krav på statliga finansiärer eller tillgång till EU-medel. Samtidigt gör ökade utvecklingskostnader att mer pengar behövs för att konkurrera. Här står Sverige, precis som andra länder, inför ett vägskäl där de måste se över sin finansieringspolitik och kanske även tydligare prioritera områden som de tror ger bättre avkastning på lång sikt. Som life science.
Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.
