Samuel Lagercrantz: Nobelupptäckterna väcker hopp om nya sätt att tackla svårbehandlad smärta
Av Snart är det dags för utdelningen av priset som ska ges ”åt dem som under det förlupna året hafva gjort menskligheten den största nytta”.
Det händer aldrig någonsin att Nobel-kommittéerna delar ut prisen till upptäckter som kommit under det gångna året. Och det gör kommittéerna klokt i. Det är inte ovanligt att forskningsrön och upptäckter åldras dåligt och därför är det helt rimligt att vänta tio, tjugo
eller till och med trettio år innan en upptäckt belönas. Det är nog de flesta överens om.
Uppmaningen i Alfred Nobels testamente att det är de som har gjort mest nytta för mänskligheten som ska prisas är däremot ofta ett ämne för diskussion.
Nobelförsamling vid Karolinska institutet tycker om att belöna grundforskning. Det finns en poäng med det. Det är grundupptäckterna som lägger grunden för all senare kunskap.
Just i år finns det särskild anledning för dem som brukar vara missnöjda med Nobelförsamlingens val av medicinpristagare, med hänvisning till ovan kända rader om nytta för mänskligheten, att vara kritiska. Med något undantag har inte ett enda läkemedel eller annan behandling tagits fram utifrån upptäckterna som årets medicinpristagare står för.
Ändå gläds jag ovanligt mycket åt årets pris. För de två Nobelpristagarna David Julius och Ardem Papapoutians upptäckter om receptorer som registrerar kyla, hetta och tryck har lett till en större förståelse för mekanismer som kan orsaka kronisk smärta. Och just kronisk smärta är ett ovanligt svårbehandlat tillstånd.
Det är få andra patientgrupper som blir så misstrodda i samhället, och tyvärr även i vården, som de som av olika skäl lider av långvarig smärta. Jag tror att en orsak till det är att det är svårt att diagnosticera långvarig smärta med objektiva metoder som biomarkörer eller röntgen och lika svårt är det att behandla. Kanske gör det att en del läkare känner sig otillräckliga i mötet med smärtpatienter – när de alltså varken har mätvärden eller behandlingar att erbjuda.
Det är också svårt att utveckla behandlingar mot kronisk smärta. Men årets Nobelpristagares forskning är grundläggande för att det ska kunna ske.
Det är få företag som arbetar utifrån den här forskningen och det är inte så konstigt med tanke på hur svårt det är, men ett av dem som faktiskt gör det är svenska Alzecure i Huddinge. Där utbröt jubel när årets Nobelpristagare i fysiologi eller medicin tillkännagavs tidigare i höstas. Läs om deras arbete i det här numret av Life Science Sweden.
Artikeln är en del av vårt tema om Ledare.
