Ukrainska forskaren: ”Jag kan inte hjälpa mitt folk men jag kan berätta om kriget”
– Det var fruktansvärda ljud, säger Lesya Demchenko till Life Science Sweden.
Hon fortsätter:
– Det var så oväntat – vi visste inte att det skulle hända. Vi hade ju hört från amerikanska politiker att Ryssland skulle anfalla oss, men vi trodde inte på det.
Jag träffar Lesya Demchenko på ett kontor i Arrhenius laboratorium vid Stockholms universitet. Hon är universitetslektor i fysik vid National Technical University of Ukraine och ska nu fortsätta sin forskning här i Stockholm, men minnena från kriget och flykten från Ukraina är högst levande.
Den första dagen stannade hon och familjen hemma i höghuset i Kyiv. Men att befinna sig på 16:e våningen av 23 kändes inte säkert. Så när natten kom gick de ned till källaren och försökte sova där.
– Det var mörkt, kallt och vått. Och det var inte säkert. Det är bara en vanlig källare – inte ett skyddsrum. Vi tänkte att om bomberna raserar huset kommer vi inte kunna ta oss därifrån. Så vi sökte vidare efter säkra ställen.
Andra dagen tillbringade de i ett garage, mellan några bilar för att få skydd. Även där var det kallt och kändes osäkert. Hennes mans syster ringde från Sumy, en stad nära den ryska gränsen, där ryssarna avancerat. Hon ville fly men det var försent, sa hon. Den ryska militären fanns överallt i och runt staden. En kusin till Lesya Demchenko ringde och sa att de ryska militärfordonen var på väg mot huvudstaden.
– Hon sa till oss att vi måste lämna Kyiv och vi var för rädda för att stanna så vi åkte till vårt landställe.
Huset ligger två mil väster ut från deras lägenhet och är hennes föräldrars gamla hus. Idag vet hon inte om det står kvar. Regionen har blivit rejält bombat av ryssarna, säger hon, och nu finns det bara minor som har lämnats kvar.
– Det var fel beslut att åka till landstället, men det visste vi ju inte.
För 16 år sedan gjorde hon sin postdoc i Xiaodong Zous forskargrupp vid Stockholms universitet. Xiaodong Zou är professor i strukturkemi vid Institutionen för material- och miljökemi och hon och Lesya Demchenko har haft lite kontakt över åren. När familjen fortfarande var kvar i Ukraina hörde Xiaodong Zous man Sven Hovmöller av sig till dem för att se om de kunde hjälpa till på något sätt.
Lesya Demchenkos forskning:
Lesya Demchenko är universitetslektor i fysik vid National Technical University of Ukraine, men kommer att fortsätta sin forskning vid Stockholms universitet.
Hon studerar och utvecklar smarta metallbaserade nanokompositmaterial med formminne som kan användas i olika applikationer, i allt från flygplan till medicinska instrument och inom tandvård.
Strax efter att kriget startade valde forskningslaboratorier världen över att öppna sina dörrar för forskare från Ukraina, något Life Science Sweden skrivit om tidigare, bland annat tolv kemilabb vid Stockholms universitet. Lesya Demchencko är den första som kommit hit från Ukraina, men fler forskare är på väg.
Strax efter valde Stiftelsen för Strategisk Forskning att lägga ett anslag på 30 miljoner kronor till ukrainska forskare. 16 personer har beviljats anslag och eftersom stiftelsen nyligen beslutat om att lägga ytterligare tio miljoner kronor kommer några till kunna få finansiering. Lesya Demchenko har fått anslag från stiftelsen till slutet av 2024.
De ryska styrkorna närmade sig fort regionen där landstället ligger. I en vecka sov familjen i källaren, först på det kalla golvet, eftersom de trodde att de bara skulle behöva stanna i en till två dagar. Kriget skulle ju ta slut snabbt – det sas om och om igen på ukrainska nyheter.
– Efter ett tag bar vi ned möbler till källaren. I en vecka stannade vi. Min dotter Olga som är tio år vågade inte lämna källaren under den tiden. Vi såg på nyheterna hur den ryska militären kom närmare. Vi hörde bomberna. Fönsterrutorna skallrade.
Hon visar ett foto som hon tagit från ett fönster i huset. Några hus bort syns en mörk himmel. Det är röken från bomber och missiler som slagit ned.
– Jag undrade först varför himlen var så mörk. Sen förstod vi att bomberna var så nära att vi inte kunde stanna.
De satte sig i bilen och åkte mot sydväst. Det var omöjligt att ta sig direkt väster ut eftersom vägar var förstörda eller blockerade av alla de människor som försökte fly. De ville åka till Polen som så många andra, men de hade inte tillräckligt med bensin. Och till bensinstationerna var köerna milslånga och ofta var bensinen slut.
Hon såg ett nyhetsinslag om att en bilkolonn som färdades i en humanitär korridor blev beskjuten av rysk militär. Hon visste inte då att en av hennes studenter fanns längst bak i kolonnen – det har hon fått reda på efteråt. Hon visar en film fångad med en drönare där flera militärer går fram mot den sista bilen. Framför den står en man med händerna i luften. I bilen sitter hans fru och sexåriga son tillsammans med sin farmor. Militärerna skjuter mot mannen och bilen.
Lesya Demchenkos student skjuts till döds. Hans fru skjuts till döds. Sonen klarar sig för att frun la sig över den lilla pojken för att skydda honom med sin kropp.
– Jag tror att pojken är med sin farmor och farfar nu, säger hon.
Natten mellan den 7 och 8 mars lyckas Lesya Demchenko och hennes familj ta sig över till Moldavien. Då hade ingen av dem sovit ordentligt sedan den 24 februari på grund av rädsla, osäkerheten och av alla ljud.
Längs hela flyktvägen hörde de missiler och bomber som slog ned. Bombsirenerna gick hela tiden men är man fast i en kö på en väg är det bara att sitta kvar. Hon visar en app som visar alla sirener i Kyiv. Varje timme ljuder larmet. Röda och gröna prickar om vartannat. En prick som visar när man ska söka skydd och en som visar när anfallen är över.
I Moldavien tog hon kontakt med Sven Hovmöller.
– Jag bad om hjälp eftersom jag inte visste vad vi skulle göra.
Den 16 mars kom de med båten från Gdansk till Nynäshamn, där Xiaodong Zou och Sven Hovmöller mötte upp.
Nu bor de i en lägenhet i närheten av Bromma flygplats som universitetet har hjälpt dem med. Lesya Demchenkos barn är glada att det finns en tunnelbana i närheten. Om missilerna kommer till Sverige också kan de söka skydd där. Planen som flyger till Bromma skrämmer dem dagligen. Alla ljud som är plötsliga skrämmer dem. Den 16-åriga sonen Andrew har läst in sig på svensk militär och vet om att Ryssland har kränkt Sveriges luftrum. Oron att även Sverige ska anfallas finns där.
De försöker att inte tänka på kriget för mycket, men det är svårt.
– Jag kan inte hjälpa mitt folk eller mitt land nu. Men jag kan prata om det och berätta för världen. Jag ser hemska bilder hela tiden. De har dödat barn, kvinnor, civila. Och nu finns bildbevis från amerikanska satelliter.
Snart ska hon börja forska igen. Hon har skickat in en ansökan om uppehållstillstånd till Migrationsverket och väntar på besked. Förhoppningen är att hon kan starta den 1 maj. Hon har nyss återupptagit distansundervisningen för sina studenter vid National Technical University of Ukraine. Och hon fokuserar på att barnen fullföljer sina distansstudier. Hennes son är snart klar med skolan och vill börja plugga på universitet. Hennes dotter är ännu inte redo att börja svensk skola, men det kanske kommer.
Men helst vill de åka hem. Till sin lägenhet. Till sin fågel som är kvarlämnad hos grannar.
– Jag tror att vi kommer åka hem igen. Jag saknar min syster, mitt hem. Jag hoppas att Kyiv kan byggas upp igen.
Läs hela vår bevakning av kriget i Ukraina här.
Artikeln är en del av vårt tema om Intervju.
