”Mer forskning om långtidscovid behövs – inte skyttegravskrig”
Av – Det där är psykiskt och drabbar bara personer som alltid tror att de mår dåligt och nu har hittat en ny sjukdom att ta till, säger mamman jag träffar i lekparken.
Vi talar om pandemin och kommer in på långtidscovid. Jag vet inte vad hon bygger sina påståenden på, men kanske har hon läst någon av Hanne Kjöllers krönikor i Dagens Nyheter.
Själv har jag svårt att tro att det som har kommit att kallas postcovid eller långtidscovid har psykiska orsaker. Det låter osannolikt att många tusen svenskar plötsligt har fått för sig att de har fått en viss typ av problem som liknar varandra efter att ha haft en viss sjukdom. Jag har heller inte sett någon forskningsevidens som stödjer ett sådant antagande.
I en intervju jag läste en gång berättade en kvinna som först hade haft cancer och senare kronisk smärta om hur bra omhändertagande och bemötande hon hade fått som cancerpatient, men om hur hon hade fått kämpa för att bli trodd för sina smärtproblem.
Det finns en status bland sjukdomar där de med tydligt mätbara symtom och med risk för dödlig utgång ligger högst och de med ospecifika, svårmätbara och kroniska symtom befinner sig längst ner. Patienter som drabbas av den förstnämnda kategorin bemöts med respekt både från sjukvården och allmänheten så som det ska vara, medan den andra gruppen ifrågasätts. Det är förstås lättare att förstå sig på en cancertumör som växer till en knöl än en generaliserad smärta som inte ens syns på röntgen. Alla människor har inte den abstraktionsförmåga som krävs för att förstå sig på det senare exemplet.
Att sedan såväl cancer, hjärt-kärlsjukdomar, kroniska smärttillstånd och långtidscovid kan ge upphov till psykiskt lidande är självklart. Att det finns ett samspel mellan kroppsliga och psykiska sjukdomar är något alla känner till.
Från lägret som gärna talar om långtidscovid som psykiskt sägs det att de inte bedömer psykiska problem som mindre allvarliga. Och psykiska besvär är minst lika viktiga att ta på allvar som fysiska. Det bör det inte råda någon tvekan om. Men jag har ändå en förståelse för att patienter som upplever kroppsliga problem och får det förklarat med psykologiska modeller tar illa vid. Det finns förstås psykosomatiska sjukdomar, men att förklara hela det spektrum av symtom som gruppen med långtidscovid beskriver som främst psykiska är att göra det väl lätt för sig och jag har inte heller sett några seriösa forskningsstudier som utgår från den hypotesen.
Hanne Kjöller drar paralleller mellan postcovid och elallergi, det vill säga att en rad besvär kan orsakas av elektricitet. Det saknas vetenskaplig evidens för att el kan orsaka de symtom som elallergi sagts ge. Men att långtidscovid orsakas av covid-19 är ett antagande som är betydligt mer troligt och som görs av forskare världen runt. Jag tycker att liknelsen är ojuste.
Sars-cov-2 har visat sig vara ett ovanligt oförutsägbart och svårbegripligt virus och det finns garanterat antaganden vi gör idag om både covid-19 och postcovid som kommer att visa sig vara felaktiga och andra som kommer att visa sig vara korrekta. Det som behövs nu är mer forskning på alla fronter – både hur de akuta fallen ska behandlas och hur de som får kvardröjande besvär ska bli hjälpta – inte skyttegravskrig mot en patientgrupp som redan har det tufft.
Artikeln är en del av vårt tema om Ledare.
